pernilla wahlman

-       Nu vill min hund tydligen ha en slant för att han viker ut sig i tidningen!

-       Är han med där? frågar jag förvånat.

-       Ja och det är du som är fotografen!

-       Nähä! säger jag och försöker låta förvånad igen. 

Hunden är en rottweiler och den var med i tidningen för att visa att just en sådan hund blivit stulen.

-       Har han varit med förut? frågar polisen.

-       Man kan inte så noga veta svarar jag, men erkänner sedan att han varit det.

Då handlade det om att en rottweiler bitit en liten pojke.

-       Mäh! Tänk om grannarna känner igen min hund då?

-       Nej då, nej då, svarar jag och byter ämne.

Jag frågar vad han ska roa sig med de närmaste dagarna och han ska tydligen ut och kolla nykterheten i trafiken.

-       Händerna darrar på dom när jag ber om att få se körkortet.

-       På dom som har druckit alkohol? frågar jag. 

-       Nej på nästan alla och dom som inte har druckit brukar jag skämta lite med och fråga...

(Han byter här till sin polisröst)

-       Ja ha, hur mycket har du druckit då?

-       Fy vad elakt!

-       Ha ha, ja men efteråt brukar dom tycka att det är lite roligt.

Hans hund kommer troligen att vara med många gånger till i tidningen. Hoppas att han tycker det är lika roligt.

Vovven fick ingen slant för att han vek ut sig, men jag skickade över två ben och fick då ett sms tillbaka.

Hemtelefonen…flera signaler… inget svar

Privatmobil…flera signaler…svararen går igång

Jobbmobil… flera signaler… svararen går igång

Växlar efter ett tag över till min telefon med skyddat nummer och provar igen.

Privat mobil… några få signaler… SVAR

-       Ja det är Peder.

-       Hej det är Pernilla.

-       Ja hej? (Det låter onekligen som han känner sig lurad)

-       Svarar du nu när jag ringer från skyddat nummer?

-       Jag kom just hem!

-       Vilket sammanträffande då att jag lyckas pricka in precis den tiden nu med mitt skyddade nummer.

-       Ja!

-       Jag har fått en blogg. Vill du ha min bloggadress?

-       Nej!

-       Men jag skriver så att mina vänner ska få veta vad som händer.

-       Jag vill inte läsa.

-       Varför då?

-       Jag är inte intresserad av bloggar.

-       Men det är ju min blogg, det är väl kul?

-       Nej det tycker jag inte. Trodde du att jag skulle tycka det?

-       Men jag skriver om dig!

-       Då vill jag ännu mindre läsa! Jag är inte nå intresserad!

-       Så du vill inte ha adressen då?

-       Nej! Men du vill kanske köpa en motorcykel? (Han nämner nu ett konstigt märke. Det är en motorcykel som är direktimporterad och som har en sidovagn)

-       Nej det vill jag inte.

-       Men jag kan maila över några bilder så att du får se den!?!?

-       Nej det vill jag inte, jag vill inte ha den.

-       Vad har du för adress?

-       P… och sedan börjar jag stava mitt eget efternamn men kom snabbt på att han troligen kan stava till det själv, eftersom han heter likadant.

-       Jag mailar bilder!

-       Jag mailar min bloggadress!

-       Hej då!

-       Hej då

Jo då, så det blir nog roligt det här... Att blogga åt Arbetarbladet.

Det är svårt att plåta ett fotbollslag som inte per automatik ställer upp sig i tre led och lägger målvakten framför sig på marken. Självklart är också att målvakten håller i bollen. Boxare är svåra att plåta utan att dom sätter upp sina nävar i gard. Skidåkarna sätter upp sina skidor. Författare och sångare försöker få med sina böcker eller skivor. Christina Schollin försöker få med sina änglar. Hon har ju en affär i Gamla stan där hon säljer sin egen kollektion av änglar. Jag skulle plåta henne en gång. Hon är verkligen jättetrevlig men hon är en slipad affärskvinna. Vi skulle ta bilden utanför affären tillsammans med en ängel. Hon valde en och gick ut. Hon ställde sig direkt utanför sin affär.

-       Det är lite rörig bakgrund, sa jag och bad henne flytta till vänster så att man skulle se mer av Gamla stan.

Christina flyttade sig en nanomikromillimeter. 

-       Lite till, bad jag.

Christina flyttade sig åter knappt synbart.

Det där upprepades så många gånger att jag tröttnade. Det fungerade inte ens när jag gick fram och pekade på exakt plats där det skulle bli fint om hon stod.

Vi får frilägga henne tänkte jag och tog bilderna ändå.

Jag har plåtat Göran Persson ett antal gånger. En gång bad jag även honom flytta sig lite till vänster. Inte för att bilden skulle bli speciellt mycket bättre utav det, jag tyckte bara det var roligt att få bestämma lite över statsministern.

Moget?

Nja sådär då. Men just då tyckte i alla fall jag att det var roligt. 

Arbetarbladet har bett mig skriva om bland annat sådana saker på min nya blogg. Det är ju inte så skoj att hänga ut sig själv för mycket, men jag hänger gärna ut andra. Andras misstag kan vara roliga, mina misstag är inte alls skoj. Jag kan dock berätta om ett av mina stora misstag som jag tänker på extra mycket när det är jul. Jag och en kompis firade jul i New York ett år. Det var hur kul som helst. Vi hade det toppenbra. En som inte hade det lika bra var en uteliggare som jag såg. Det var svinkallt ute och han hade den trasigaste jacka jag någonsin sett. Överallt var stora hål och i dem hade han tryckt in tidningspapper. Det stack ut tussar överallt. Jag ångrar så mycket att jag inte köpte en ny jacka åt honom. Det var ju till och med jul och där satt han och frös. Lite senare såg jag ytterliggare en uteliggare. Det var en ung tjej som såg ut som ett litet troll med sitt toviga hår. Ett mycket sött litet troll. Hon satt och åt på en smörgås. En man gick förbi henne och jag såg att han tittade ner där hon satt. Efter några steg saktade han in. Han stannade och tog upp plånboken. Han gick tillbaka till tjejen med en stor sedel. Det var så fint gjort. Nästan så att jag själv ville springa fram och tacka mannen. Numera ger jag nästan alltid uteliggare pengar och jag köper alltid Situation Stockholm när jag är där. Jag låter kanske som en snäll och storsint person, men det är jag inte. Jag vet att man måste betala skatt i Sverige för att andra ska få det bra. Jag vill inte det, för det är tråkigt. Lite kan jag betala, men det känns som om jag inte får någonting kvar. Fyra dagar före julafton kom ett brev från skattemyndigheten. Där stod summan på kvarskatten som jag skulle betala. God jul på er ni glädjedödare!