pernilla wahlman

Nu har jag varit till min gulliga revisor. Jag beundrar henne och hennes yrkesval enormt mycket. Hon fixar och donar med mina papper och reder ut saker och ting.

 

När jag ska försöka pyssla hemma svartnar det för mina ögon och så mår jag illa. Det är verkligen tur att hon inte känner lika.

 

Jag har även bokat min första riktiga flyglektion. Om det är okej väder på fredag, så ska jag ut och flyga då.

I dag var jag och fikade med Aftonbladet-Jimmy och en till kompis. Jimmy och jag åt kakor, medan den andra höll sig till vatten och kaffe eftersom han bantar. Hans bantning går bra och han konstaterade nöjd:
- Snart kommer tjejerna och avsluten.

Herman är en irriterande liten gåva som jag fick i dag.

Det är en surdeg som ska pysslas om enligt ett schema.

 

Dag 1 I dag har du fått Herman. Häll honom i en bunke.

Dag 2 Motionera Herman. Rör i honom 2-3 tillfällen.

Dag 3 Rör i Herman.

Dag 4 Herman är mycket hungrig. Ge honom 2 dl mjölk, 2 dl mjöl och 2,5 dl socker.

Dag 5-8 Rör i Herman 2-3 tillfällen/dag.

Dag 9 Mata Herman som dag 4. Dela Herman i 5 delar. Ge bort Herman till 4 vänner tillsammans med receptet. Behåll den 5:e delen själv.

Dag 10 Baka kakan.

 

Herman är tydligen en vänskapskaka som inte får säljas utan bara ges som gåva. Så jag får väl tacka och bocka. Är det förresten någon som har koll på var sur-Herman har varit tidigare?

Kriminalvårdsmötet i dag var trevligt, trots att personen jag är övervakare åt inte behagade dyka upp. Jag och handledaren hade möte i en timme i alla fall. Vi drack kaffe, pratade rättegång, resor, klubbar, träning och lite annat. Nästa vecka ska jag dit i igen. Då får busen en ny chans att vara med.

I dag var jag på Sandvik och plåtade igen. Som vanligt var det ordning och reda med inpasseringskort och fototillstånd. Den här gången fick jag tillstånd att plåta i ett mörkt fikarum. Det blev rätt okej, trots att solen inte hjälpte till.

 

Det här vädret suger. Inte ens mina hundar vill gå ut. Den ena hunden vill bara ut och åka bil och den andra som brukar vilja gå är så understimulerad att hon förföljer mig som ett plåster.

 

Det är nu man borde utöva en innesyssla som till exempel att gå på gym, eller spela tennis, eller så biter man ihop och håller ut till festen på lördag och löser det hela med sprit.

Innan jag åkte till Tokyo tvingade en av mina flyglärare mig att se honom i ögonen och lova att jag skulle ringa och boka in lektioner när jag kom hem.

I dag hände det. Jag ringde. Men nu är flygplanet sönder, så det blev inga lektioner bokade i alla fall. Än dröjer det alltså innan flyglarmet tjuter över Gävle.

Lyckobaksmälla kommer efter roligt och nu är den här.

Det är grått och regnigt i Sverige.

Som om inte det vore nog, så vill dessutom Skatteverket få tag i mig.

På andra sidan jorden finns ett underbart land.

Hej då Japan. Jag kommer att komma tillbaka.

 

Massor av fiskar åt på våra fötter i dag. De var otroligt hungriga och sprattlade omkring fötterna så att vattnet stänkte. I början var det mycket obehagligt, men efter ett tag blev det bara mysigt att vara fiskmat. Nu är mina fötter fina och lena.

 

Vi tog åter igen det förarlösa tåget som går på en bana högt uppe bland skyskraporna för att komma till Onsen. Väl framme bytte vi om till badkläder och satte på oss en Yukata som liknar en badrock med rosett.

 

Vi fick bara ta med en liten handduken in till badet och några badkläder hade vi inte behövt, för de fick vi inte ha på oss. Alla gick omkring nakna.

 

När man blev hungrig tog man på sig badrocken och gick in i en galleria där det fanns små restauranger, ett litet nöjesfält och souvenirbutiker. Armbandet man fått skannades när man handlade.

 

Tyvärr har vi snart handlat färdigt här i Japan. I morgon åker vi hem till Sverige.

Annelie och jag blev fängslade i handbojor och förda ner i en källare av en polisklädd tjej i kväll. Där blev vi inlåsta i en liten cell och fick dricka alkohol ur sprutor och provrör eller svälja det i kapslar. Japan är ett underbart, men konstigt land.

De två senaste dagarna har gått i filmens tecken. I går åt vi på Gonpachi där Quentin Tarantino blev inspirerad till en scen i Kill Bill.

 

Efter det sjöng vi karaoke i rum 601 där Lost in Translation spelats in. Vi förlängde karaoketiden timme efter timme. Det var så roligt att vi inte ville sluta.

 

Park Hyatt fick vänta till i dag, där alltså många scener ur Lost in Translation spelats in. Det var en grym utsikt från 52:a våningen. Drinkarna var goda och kostsamma.

 

Vi tittade på tempel, munkar och geishor i Kyoto och jag shoppade även där. Nu börjar det bli kritiskt med väskutrymme, men det problemet skjuter jag på framtiden.

 

I går träffade jag min japanska kompis Sofia. Hon tog oss till restaurangen Elephant cafe. Det är en passande restaurang för utlänningar eftersom musiken är ganska hög där. Japaner är inte alls lika högljudda som utlänningarna.

 

I kväll ska vi gå till baren som är med i filmen Lost in translation, nämligen Park Hyatt. Sofia säger i och för sig att det är en mycket överskattad bar, men det struntar vi i. Vi ska dit i alla fall.

 

Kyoto var huvudstad i Japan före Tokyo, från 794 till 1868. Kyoto är än i dag den stad där kejsaren kröns. I Kyoto finns mer än 1 600 buddhist- och shintotempel bevarade; staden skonades i stort från bombräder under andra världskriget. Dit ska vi i morgon och vi sover över till på fredag.

 

I dag var vi också kultiverade. Vi kollade in love hotel-distriktet, där man kan vila per timme.

 

I dag åkte vi ett förarlöst tåg till en ö som är gjord av sopor. Där tittade vi på olika robotar.

 

Vi fortsätter även att titta på alla söta japaner. De ser ut som godisbitar allihopa. Dessutom är de otroligt hjälpsamma. Om man står och ser lite vilsen ut kommer genast någon fram och frågar om man behöver hjälp. Gustav fotograferade oss när det började att regna och då kom till och med en man fram och höll sitt paraply över honom.

 

Vi har även kommit i gång ordentligt med vår shopping. Det finns massor att välja på, så reskassan kommer inte att räcka. Alla måste växla in mera.

 

I kväll har vi även varit på en mycket bra bar. Den var max 15 kvadratmeter och där inne sjöng folk karaoke. Bartendern var mycket trevlig och bad att få tillbaka glaset när man druckit lite. Han tog tillbaka det och fyllde upp det till kanten igen.

I dag bestämde vi oss för att bli snygga. Vi beställde ”beautyfood” i en lyxig skyskrapa.

Efter det lekte vi pekleken på en bar. Det var slumpen som bestämde vad som skulle serveras i glasen.

Allt är bra och enkelt här i Tokyo. Ta tunnelbanesystemet till exempel. Det är glasklart. Nu ska vi gå och lägga oss och vänta in skönhetseffekten.

 

Nu har vi varit vakna i 33 timmar och ska snart gå och lägga oss. Allt för att komma in i rätt dygnsrytm på en gång. Vi har hunnit se en hel del redan. I Yoyogi Parken tittade vi på geishor och ett tempel. Därefter gick vi i Harajuku och tittade i affärerna på gatan där modeindustrin brukar trendspana. Japanerna är verkligen coolt klädda. Många är söta som dockor, medan andra klär sig som monster.

 

Nyligen var jag och plåtade körsångerskan Britta. Hon var verkligen gullig. Jag sa att jag ska titta efter henne i alla körer framöver.

- Då kan du titta på Idol på fredag. Jag sitter alltid säkert.

 

Själv sitter jag inte säkert. Jag kommer att tillbringa morgondagen på ett plan till Tokyo. Jag och sju kompisar från Sverige flyger dit då. I Japan ansluter ca fem personer och om jag förstått det hela rätt flyger även två över från Kina.

 

Två restauranger är redan reserverade. Vi har även bokat en resa till Kyoto. Hanna vill till Hello Kittyvaruhuset som är fyra våningar. Annelie vill till Nintendos högkvarter. Jag vill åka värstingbergodalbanan. (Säger jag nu i alla fall) Vi ska även såklart äta sushi, dricka sake, sjunga karaoke och Hannas lilla påhitt… festa på ett dårhus.

 

Nu ska jag packa till låten som skickades till mig:

http://www.youtube.com/watch?v=cjR2lVNrZJU

PS. Telefonen är därför avstängd i två veckor, men jag har internet på rummet.

Annelie har tagit svinsprutan nu. Hon är så viktig så hon fick gå före.

Själv får jag förlita mig på whiskyn.

- Jag får dricka lite whisky varje dag när vi är borta, för då brukar jag varken bli förkyld eller magsjuk. Och nu förstör inte du för mig och säger att det inte hjälper.

- Nej, okej, men om jag säger så här… Placeboeffekten är en beprövad metod som faktiskt fungerar.

 

I dag var en bra dag på jobbet. Jag hämtades i bil, kördes till Stockholm, fikade på Stockholms äldsta café, tog lite bilder i en musikstudio, fick lunch, promenerade i en park och tog lite flera bilder där och skjutsades sedan hem. Värre har jag haft det.

Fotbollen är slut. Typiskt. Jag som äntligen lyckats få vad alla fotografer vill ha. En praktikant som bär min väska och förutom det dessutom är trevlig och rolig.

 

Tack Press-Lasse för den här säsongen. Tack för alla goda smörgåsar och tack för att det är du som fixar så att det blir stängt i press-rummet. Sedan du började med de uppgifterna har jag kunnat koncentrera mig bättre på jobbet eftersom jag inte behövt bråka med vaktmästarna.

 

Jag släckte, stängde och låste. Dessutom snodde jag en Coca Cola. Tack för den med!