pernilla wahlman

När jag är lat och fantasin är på semester har jag kommit på någonting fiffigt. Jag går in på Britts blogg och väljer ut något roligt inlägg som jag norpar rätt av. Det här har jag snott i dag:

Dagens morgonpromenad. En man i bil kör ut från en utfart.
Han vinkar så rart till mej. Inte som så att han lyfter hela
armen och morsar glatt, utan ett gullvinka, med handflatan
stilla och lite vift med fingrarna tätt sammanpressade.
Självklart vinkar jag tillbaka på samma sätt och ler så rart
jag kan i kylan. Jag vinkar och vinkar, för han slutar ju aldrig
att vinka. Så kör han iväg, när jag nästan är framme vid
bilen. Nu hann jag ju inte se vem det var. Det kommer en
till bil, vid samma utfart. En till som gullvinkar. Då vänder
jag mej om. Tittar på huset som jag just gått förbi. I fönstret
står tre små barn. Dom vinkar till sina föräldrar som just
släppt av dom på det nybyggda dagiset. Inte var det någon
som vinkade till mej inte.