pernilla wahlman

I dag har jag fått en lektion i hur köttätande växter fungerar. Om man rör blommans käft på tre punkter stänger den sig. Det kan den bara göra sju gånger i sitt liv, så små flugor får passera. Det känns lite taskigt att vi lurade blomman på en middag.

Jag hoppas att inte chefen gör lika med oss fotografer nu. Vi ska ut och äta tillsammans för att fira av några kollegor som slutar.

Fitta är inget fint ord. Det är inget ord som jag använder sådär dagligdags, men nog händer det. Det finns det ju uppenbarligen bevis på.

 

Jag har vänner inom de flesta yrken och inom de flesta områden. Många är hedersknyfflar rätt igenom, medan andra pysslar lite kriminellt på sida om. Jag tycker om ordning och reda, men jag är inte lika driftig som Hammarstrand om man säger så.

 

En vän sitter i häktet nu. Till honom har jag messat och bland annat använt ordet fitta. Jag tror att jag skrev det när han inte svarade på mitt sms och jag ville ha en snabbare reaktion.

 

Nu finns alla mina välskrivna sms fint utprintad i en polisrapport, med en liten poliskommentar ditklottrad på sidan: Pernilla Wahlman fotograf på AB.

 

Yes, that's me.

 

Men jag kan vara välformulerad också. Ibland.

 

Jag berättade det här för mina kollegor Catharina och Britt som kommenterade det hela:

Catharina: Men sådär säger man inte. Man säger snipa.

Britt: Snipa? Det är ju en gräddkanna! Snippa menar du väl?

Ingmar Bergmans prylar såldes på Bukowskis i dag. Jag kollade läget med Knut Knutsson och bestämde mig sedan för att bjuda på Ingmars tärningar som han kastade för att se hur hans dagar skulle bli. Ju högre siffror desto bättre dag, trodde han.

 

Jag var egentligen där för att fotografera det hela åt Aftonbladet, men jag sögs liksom med i hela auktionen.

Kleerup var där och honom skulle jag ta en bild på. Det jävliga var att han också ville ha tärningarna.

 

Tidigare hade en person frågat Kleerup om han var där för att bjuda.

-       Nej, jag är här för att köpa, svarade han.

Tärningarna fick han i alla fall inte. De gick för 75 000. Kleerup bjöd hårt på en skivspelare, men vek ner sig vid 95 000. Han köpte i alla fall ett fotografi på Bergman. Själv fick jag inte med mig någonting alls.

Jag jobbar till 01.00 i natt med. Cheferna säger att de är väldigt nöjda med mig och det tycker jag är konstigt med tanke på att jag inte fotograferar någonting. Jag åker mest runt och kollar läget. I dag har vi varit och tittat till piloten som eventuellt flög helikoptern under rånet.

På vägen dit hittade vi en spännande streetracetävling, men den ska inte få vara med i tidningen. Nu ska jag snart åka ut på ett jobb igen. Jag ska åter igen sätta mig och glo.

I kväll är det festfritt. Jag jobbar till 01.00 på Aftonbladet i Stockholm. Jag började mitt pass med att sitta och glo i sex timmar. Den första halvtimmen höll Sveriges bästa paparazzifotograf mig sällskap. Man kan ju tycka vad man vill om sådana bilder, men det är roligt att lyssna på alla hans historier.

 

Det är lite Anka över hans kommentarer ibland. Han tycker tydligen också att svenskarna är feta. I alla fall de kvinnliga poliserna som ställer sig för hans kamera när han ska fotografera.

-       De har ju så feta bakar att det blir solförmörkelse när de råkar komma i vägen.

 

Den sista halvtimmen fick jag sällskap av kollegan Jerker. Han var gullig och kom och bytte av mig. Nu sitter han och glor i stället för mig medan jag sitter på tidningen och läser Klick och Fredag. Snart ska jag ta en paus i mitt läsande och gå och dricka grönt te med före detta TT-Jimmy.

Jag berättade för Britt att jag funderar på att bli snäll och ödmjuk på heltid. Hennes kommentar till det var att hon tror att jag kommer att bli tråkig och oklatschig. Sedan kom den sanna bitch-Britt fram:

-       Nu inbjuder du folk till att tycka att du är MYCKET trevligare än mig.

I dag praktiserade jag med Britt. Jag följde med henne på ett konstjobb och tittade på när hon arbetade.

- Jag brukar bära kameran så här, sa hon och visade hur hon håller den lite snyggt med en hand.

- Mycket sexigt, konstaterade jag.

Sedan plåtade jag henne till en fotouppgift som jag har. Jag ska gå en fotokurs i Kalmar snart och då fick jag i läxa att plåta någon som jag i sättet tycker är lik mig själv. Britt är ju trots allt väldigt snäll, trevlig, go och ödmjuk på alla vis. Jag kan ju alltid önska att folk tycker lika om mig.

I dag sörjer vi att fyra roliga kollegor slutar på Arbetarbladet. Det är fotograferna Berra, Stefan, Lars och redigeraren Pelle. Många tårtor var framställda. Jag gick direkt på rosen. Rosen och en kopp kaffe fick duga.

 

Nu ska jag på min näst sista flygteorilektion. Dom lektionerna kommer jag då inte att sakna. Fy vad trött jag är på att sitta och plugga.

I dag träffade jag mannen som ska sälja alla sina prylar och börja leva. Det enda han spar är en sovsäck, en ryggsäck och en gitarr. När han har sålt allt ska han luffa omkring i världen. Fast han kan inte börja luffa innan december för då har han en tandläkartid.

Själv var jag hos tandläkaren i går. Om jag vore våldsbenägen hade jag klappat till henne redan efter 30 sekunder. Jag är inte direkt van att gå dit, men nog trodde jag att tanden skulle lagas eftersom det var det jag beställt tid för. Men så lätt är det inte. Först är det undersökning, sedan blir det en halvtaskig lagning och tredje gången blir den eventuellt fixad. För mig låter det där som att gå till hårfrisören och visa upp håret för att sedan komma tillbaka några veckor senare för klippningen.

 

Dessutom försökte hon få rycka ut en annan tand för att jag eventuellt kan få hål i den. Jag tror att många tandläkare tycker att rycka ut tänderna är den roligaste sysslan inom yrket. Rycka tänder och fakturera verkar de gilla. Hon sa nämligen att jag kan laga tanden som spruckit, men det kostar 4000 kronor och om jag inte har råd kan jag dra ut den för det kostar bara 700 kronor. Hon verkade innerligt hoppas på att jag skulle vara fattig.

Inte nog med att jag var på kyrkovalet i går. I dag fick jag åka ut på två politikerjobb direkt på morgonen. Jag var alldeles för trött för att ta in budgetpresentationen. Jag kommer bara ihåg en mening från det där mötet och den lyder: Katten på jåttan, jåttan på jepet.

 

Sedan kom jag på att en av mina vänner gått hem med en av politikerna som befann sig i lokalen. Det var på den tiden då många killar hade planscher med lättklädda flickor på väggarna. Det hade inte han. Han hade en bild på en Carl Bildt och det hade hon verkligen inte gått i gång på.

 

När jag tänkt färdigt på det märkte jag att om jag ställde mig upp från stolen och fixade lite, så gjorde sig säpo beredda och ställde sig upp de med. Det blev jag road av, så jag flyttade mig runt lite försiktigt för att se hur farlig dom tycker att jag verkar. Jag var tillräckligt farlig för att dom inte skulle sätta sig på sina stolar igen i alla fall.

Alla pratar om Anna Anka.

Annelie och jag ville inte vara sämre.

Men vi funderar mest på Kajsa. Vad ska hon tycka?

Kalle sympatiserar nog med Anna, medan Kajsa troligen tycker att Anna dragit skam över släkten.

Annelie och jag blev bjudna på en god middag i Uppsala i går. Vi fick även vin och drinkar och varje gång drinkarna tog slut sörplade Annelie demonstrativt med sugröret så att det fylldes på i glasen.

 

När vi kom ut på krogen ringde min telefon och snälla Nils undrade vad vi ville ha att dricka. Sedan undrade även bartendern vad han fick bjuda på. Tänk att jag missat vilken underbart trevlig stad det där är.

 

Även i nyktert tillstånd hade vi trevligt. I dag sa jag till Annelie att hon skulle ta mig till en fin restaurang, där jag fick sitta mjukt och äta goda fisikburgare ute i solen. Vips så tog hon mig till en jättemysig restaurang vid vattnet där de serverade goda laxburgare.

 

Affärerna var också riktigt bra. Jag handlade.

Jag åkte en snabbis till Stockholm i dag och lärde mig att sminka fram otäcka blodiga sår.

Otäckast var ändå när jag svängde vid Bromma flygplats. Där på en kulle stod ca 15 svartklädda poliser på rad och alla siktade på mig med laser. Varför gör dom på detta viset?

En vän till mig säger att hon lagt allt vett på hyllan och i går såg jag det med egna ögon. Vi satt och fikade när det ringde på hennes dörr. En kille stod utanför.

-       Hej, jag kommer från Securitas. Vi åker runt och informerar om säkerhet.

-       Nej, jag behöver ingen säkerhet, svarade hon.

-       Nej, men hur tänker du då?

-       Ja, det kan man fundera över, svarade hon och smällde igen dörren mitt framför ansiktet på den stackars människan.

Min hjärna har varit på semester. Jag har haft ont i käken. Mycket energi har gått åt till värken, men efter mycket tjat lyckades jag fixa en tandläkartid i dag på morgonen.

Jag fick byta taktik tre gånger under telefonsamtalet, men sedan var jag först i kön. Det är inte alls kul att gå dit, så det är skönt att det blev av. På måndag ska jag fixa en visdomstand så då borde jag bli socialt fungerande igen.

 

Kvällen var desto roligare. Nu har jag precis varit på förhandsvisningen av ”Flickan som lekte med elden”. Den var såklart väldigt bra. Så trots tandläkarbesöket slutar dagen på plus.

I dag var det krisövning i Gävle. Det övades på hur vi ska bete oss om Carola och Christer Sjögren snöar in i Läkerol Arena. Jag tyckte det verkade mer realistiskt att brynäsarna skulle råka snöa in i det bygget, men enligt krisgruppen var det bestämt Carola och Christer som blev kvar där.

I B-hallen såg jag dem i alla fall inte, för där var jag och plåtade några brynäsare som spelade hockey tillsammans med särskoleelever.

 

I Andersberg var det också kris. Det blev en storbrand med många skadade som satt och blödde. Polis, ambulans och brandkår kom. En bov var också kvar i huset och släpades ut i handbojor. Jag tyckte övningen var bra och de flesta verkade ta den på allvar.

 

Det enda lilla jag har att anmärka på var alla olika krisgrupper som befann sig i konserthuset. Om det nu är strömavbrott, storbrand och en insnöad Carola, så borde man väl inte ha tid att oupphörligen knata i väg till godisskålarna för att äta gratis godis.

Gefle vann tyvärr inte. Det var ju synd, annars hade jag kunnat vara väldigt glad nu för bilderna blev fina. Nu får jag vara glad åt någonting annat i stället.

 

Jag väljer att vara glad åt min varma sköna säng. Ibland vaknar jag på morgonen och längtar redan då till kvällen när jag ska få sova vidare.

Vi är ju ett helt gäng som ska åka till Japan senare i höst. Nu håller vi och planerar en utflykt till Kyoto. Eller egentligen är det bara Hanna som planerar. Hon tittar ut hotell och resvägar och lite av varje. Hon skickar ut mail efter mail. En guldstjärna till driftiga Hanna! Vi andra skickar också mail, men det blir mest om en massa annat.

- Men då får du jobba med Pernilla Wahlman igen, sa chefen till Marika när hon skulle ut på två jobb i dag.

- Ja, det går bra för mig, svarade den ödmjuka Ålänningen.

- Vaddå är det något slags straff att åka med mig eller vad?

- Nej, det är som på lekskolan. Cheferna vill att alla ska leka med alla.

Marika och jag var ut i skogen och fotograferade en dam som plockar hinkvis med bär.

När jag stod och plåtade henne hörde Marika att det ringde inne i skogen. Hon gick längre in och hittade bärplockarens telefon som hon tappat två dagar tidigare när hon varit där.

 

Marika och jag blev jätteglada över den upphittade telefonen, men det konstiga var att ägaren inte alls verkade lika entusiastisk. Hon sa inte ens tack.

Umeå bli Europas Kulturhuvudstad 2014. Det är bara att gratulera mina malliga Umeåkompisar. Deras kommentar när Gävle fortfarande var med:

-       Hur fan kan ni skriva att ni har nära till flygplatsen. Det tar ju 1,5 timmar till Arlanda. Här i Umeå tar det fem minuter att åka till vår, så vi kan man snacka om nära. Vi skrattade mycket när vi såg er ansökan.

 

Själv åker jag ofta till Rörberg och dit tar det faktiskt cirka fem minuter. Det är bara den lilla detaljen att det inte går några flygplan därifrån.

 

Snart ska jag på teori där igen. Det roligaste med kursen brukar vara rasten och när jag får åka hem. Jag brukar skjutsa Martin som precis fyllt 18 år. Han är en mycket klok kille. Jag blir imponerad över varje svar han ger på mina dumma kommentarer. Det tråkiga nu är att han precis har klarat uppkörningen. Nu tar han kanske sin egen bil och jag får med andra ord en tråkigare resa.

På min jobblista i dag står Hofors uppsatt. När jag såg ortsnamnet kan jag väl inte säga att jag hoppade jämfota av lycka. Sedan läste jag vad jag ska göra där. 13 lyckliga personer var på en mässa i Stockholm och vann där en tävling. Vinsten var att få åka och prova på att bo i Hofors en helg. I går berättade jag om mitt jobb för David som kommenterade det hela:

- Fy fan. Jag skulle lämna in direkt. En weekend låter lite långt. En dag låter till och med långt.

- Ja, det ska bli roligt att se deras miner.

- Vi måste åka dit nu, jag tror att de kommer dra hem redan i kväll. De kommer att lifta hem.

- Vad ska de titta på? Södra Hofors den ena dagen och pizzerian den andra?

- Det måste vara något jävla experiment. Tror du att det är en dockusåpa?

- Undra vad de säger till varandra…”Jag har aldrig känt mig så här lurad i hela mitt liv”, ”Och jag som tagit ledigt från jobbet och allting.”

- Värdarna har nog fullt sjå att hålla kvar dom nu.

- Gratis sprit! Gratis sprit! Stanna så får ni gratis sprit!

- Är inte självmordsstatistiken högst i Hofors?

- Allt är högst i Hofors. Självmorden, kriminaliteten…allt. Tänk om det är någon som tagit livet av sig till i morgon. Då är det bara 12 stycken kvar…

 

Även Britt kommenterade det hela lite snyggt.

- Jag får då säga att jag beundrar Hofors kommun för deras självförtroende.

Gefle spelade mot Mariehamn i dag klockan 14.00 och det var ju passande för då jobbade jag och Britt. Jag gillar att plåta sport. Det gör inte Britt. Hon bloggade om det i dag. Eftersom jag ska äta och fika med Katarina och Ulrika snart så hinner jag inte hitta på någonting eget att skriva. Jag snor hennes inlägg rätt av.

 

Jag har inget att göra på jobbet, så jag sitter bredvid

Pernilla och kollar när hon gör fotbollsbilder. Den kvinnan

älskar att plåta sport, där är en stor skillnad mellan oss.

Jag är glad för hennes skull, men det skapar en liten

barriär mellan oss. Det är därför jag sitter bredvid henne

när hon redigerar sina bilder. För att förstå hennes

passion. Och kanske lära mig något. Men så kommer

David in och förstör allting. "Vad är det här, säger han, en

jobbar och en tittar på. Precis som på kommunen."

Eftersom jag börjar hosta om jag skrattar så skrattar jag

inte. Hostan kan vara bra att skylla på ibland.

Gävle kommuns enhet för daglig verksamhet anordnade EDV-spelen i dag. Deltagarna tävlade i rollatorrace, längd, kula, löpning och rullstolsrally. Jag var där och plåtade det hela.

När jag satt på höjdhoppsmattan och tittade på uppvärmningen kom en kille och kastade sig bredvid mig. Jag plåtade honom och reportern frågade vad han heter.

-       Nej, nu måste jag tänka, svarade han.

Han tänkte ganska länge och kom sedan fram till att han heter Alexander.

Efter lunch åkte jag till konserthuset för att fotografera Mr Tourette. Jag tänkte gå in, smälla av några snabba bilder och gå ut. Men efter att ha lyssnat på honom i femton sekunder bestämde jag mig för att stanna kvar hela föreläsningen. Han var väldigt underhållande.

 

Han gick runt där på scenen och gjorde läten och hoppade ner från scenen för att ta på vissa i publiken. Sedan berättade han en massa om alla sina ticks. Han gillar havregrynsgröt, men inte mannagryn. Han slog till och med ner en hockeydomare bara för att han luktade just mannagryn.

 

När han gick genom tullen skrek han någonting liknande ”jävla gestapo” och därefter blev han satt i häktet. Väl på häktet ville han inte gå över tröskeln för det var ännu ett ticks som han hade. När det var som värst tog det sex timmar för honom att gå och kissa på toaletten.

 

Nu mår han mycket bättre. Han säger att han är så frisk som han vill bli, för han vill inte bli sjukligt normal.

-       Har du sovit färdigt nu Wahlman? frågade Marika när jag droppade in på tidningen två timmar senare än alla andra.

Det var mycket skönt att se Marika så avundsjuk på att mitt schema var bättre än hennes.

 

Själv blev jag avundsjuk på Marikas alla skor. Hon har en hel uppsättning på sitt kontor, så att hon kan välja efter evenemang som vi ska på.

 

I dag till exempel gjorde vi ett reportage om när Gefle IF spelade fotboll med barnen på sjukhuset. Då tyckte Marika att det var passande att ta sina finaste klackskor på sig.

 

Brolin-kopian ringde och undrade om bilderna som jag tagit på honom blev bra. Han passade även på att fråga vad jag ska blogga om. När jag svarade Marika kom den vanliga frågan:

-       Är hon snygg?

-       Ja, hon är snygg, men hon ska gifta sig om ett år, svarade jag.

-       Fan vad jobbigt att ha det hängande över sig ett helt år. Hur många gånger hinner man inte ändra sig då innan man trär ringen på fingret?

 

Själv har jag ingen ring. När Mattias på Aftonbladet hörde det fick jag en fin kommentar:

-       Varför är inte du värd att älskas?

 

I lördags när jag var där fick jag en ny fin komplimang av honom.

-       Pernilla, vilken fin sminkning du har i dag!

-       Tack så mycket! svarade jag.

-       Ja, jag är bara ärlig. Jag säger bara som jag tycker. Tänk alla gånger som jag varit tyst…

 

Nu fick jag även ett sms från en av mina chefer på Aftonbladet:

Du har en bild över ett helt uppslag i morron. Suddig och jävlig men ändå…