pernilla wahlman

I nya numret av Året Runt har jag träffat May, 93, och Larsa, 94, som träffades på en dans.

En väninna till May deklarerade att hon tänkte stöta på Larsa.

­– ”Så tusan heller!” tänkte May. ”Det ska ju jag göra.”

Under kvällen dansade de flera gånger tillsammans och när May skulle gå till bussen kom Larsa ut.

­– Helt plötsligt hoppade han på mig och pussade mig inför alla. Jag tänkte: ”Vad är det för en idiot jag har fått tag på.”

Idioten visade sig ändå vara ett kap. Varje kväll innan May somnar lägger Larsa på henne en extrafilt och pussar henne god natt.

­– Vi tycker om varandra alldeles otroligt mycket. Vi är också varandras bästa vänner, säger Larsa självklart.

Min bror och hans fru sprang Tjurruset igår och jag passade därför Winston, 4 och Milia, 2. På väg till Dahlbloms bil som fyller 60 år började oljelampan lysa på bilen som jag lånat för att slippa flytta om barnstolarna.

– Oljelampan lyser, stanna faster, sa Winston.

– Ja, jag ser det, sa jag och körde vidare.

– Bilen stannar om oljan tar slut och det vill då inte jag att den ska göra. Vill du att den ska göra det? fortsatte han.

Det ville jag ju egentligen inte så jag körde in till macken.

– Jag vet inte hur man öppnar motorhuven, sa jag.

– Kliv ur bilen, sa Winston och gick runt för att visa.

Han drog i en spak och gick därefter fram till motorhuven där han drog i en spak till. När motorhuven öppnades slog han ut med armarna.

– Ja, så här ser den här motorn ut.

Jag gick in till macken och fyraåringen följde med för att styra upp situationen.   

– Vi ska köpa olja och min faster vet inte var man ska fylla på, så ni måste visa hur man gör.

– Jag vet visst var jag ska hälla oljan, rättade jag honom.

Väl i bilen igen sa han åt min gps att åka hem.

– Men ska vi inte åka till bilaffären då? undrade jag.

Då lutade han sig fram till gps:en och sa:

– Ursäkta mig, vi vill gärna åka till bilaffären istället, för vi ska dit och äta tårta.

På Dahlbmoms provsatt vi bilar och fick ballonger. Milia råkade tappa tre stycken men hon gick iväg för att få nya varje gång. Winston och jag provkörde en fyrhjuling. Innan vi skulle hem ville han ta ett varv till.

– Du kan väl fråga om vi får åka igen, bad han mig.

– Nej, jag vill inte fråga, sa jag.

– Men det är väl ingenting att fjanta om, sa Winston och gick iväg för att fråga själv.

– Vi skulle gärna vilja åka en gång till, får vi göra det?

Det fick vi och roligt var det.  

Den här veckan har också börjat bra. I dag gjorde jag och Annika ett jobb hos en sann djurvän. Emma tar hand om djur som ska avlivas. Travhästar som sprungit in miljoner får alltför sällan skogsturer och grönbete som tack när de går i pension, de får istället ett skott i pannan. Den här tjejen tar hand om många sådana hästar så att de får leva vidare.

Höns värper tydligen bäst i ungefär sex månader och sedan är det god natt för dem med. De röks ihjäl. På grund av att de får värpa så mycket är de väldigt magra innan de avlivas. Inga fjädrar har de heller. Emma räddade för ett tag sedan över hundra höns. När hönorna värpte på hennes gård var de först förvånade över att äggen låg kvar. Tidigare rullade de bara iväg så fort de värpt, så nu la de sig på äggen, reste sig upp, tittade på dem, knuffade lite på dem och la sig igen. De verkade helt fascinerade av sitt nya liv. Emma sa att man ska köpa KRAV-märkta ägg, för de hönsen har det mycket bättre.   

Jag har varit i Spanien ett tag, men nu är jag tyvärr tillbaka i Sverige igen.

Det är inte helt fel att vara barnvakt åt 4-åriga Winston. Trots sin ringa ålder kan man sätta honom i arbete. I dag till exempel klippte han mitt gräs.

Det är inte helt lätt att fotografera dessa metal-band för deras hår har en tendens att falla ner i ansiktena hela tiden.