pernilla wahlman

Det är inget att hymla med... Foto-Britt är nu över 50 år, men hon är otroligt gullig och snäll fortfarande så det är ingen fara.
Det var klass på födelsedagsfirandet i går. Smörgåstårtan var en av de godaste jag ätit och småkakorna var toppen de med.
Jag, Catharina och Jenny åkte dit tillsammans. Jenny hade skrivit ut ett fint födelsedagskort och Catharina hade slagit in en vas i ett snyggt paket.
- Vilken fin vas, sa Britt och ställde den längst bak i bokhyllan.
Britt fick även fyra timmar tillsammans med oss och en glasblåsare. Vi ska åka och blåsa en varsin skål.

William är ny i världen. I går fyllde han en vecka så jag, mamma Ulrika och pappa Fredrik firade.

Britt är inte lika ny i världen, men henne ska vi fira i dag. Hon fyller 50. Grattis till er båda!

Min kompis Lisa har varit till en spåman. Det hela är smaskigt och otäckt på samma gång. Här skriver hon själv om sin spådom:

En liten gul lapp åkte ner i vår brevlåda för ett par månader sedan.

"Yatta Jankuba. Internationellt känd spåman. Talar endast engelska och franska. Jag löser alla era finansiella-, juridiska-, känslomässiga- och relationsproblem, och kan hjälpa er att hålla fienden borta. Garanterat resultat. Byälvsvägen 26"

Den åkte upp på kylskåpet och hemma hos Capri och Anders, som jag lärt känna eftersom de har barn på samma dagis som Emil och känner Alex och de bor tvärs över gatan, satt samma lapp fastsatt med en magnet. Jag föreslog för Capri att vi skulle gå dit. Garanterat resultat! Det vore dumt att låta en sån chans passera.
Capri skulle dessutom kunna göra en grej till tidningen Kupé som hon jobbar för, som skulle ha tema om new age.

Så vi knackade på och kom in i en identisk trea som den vi bor i, där "grytet", som vi kallar vårt minsta rum sedan vår vän Tor bodde in det, var heltäckt av arabiska mattor - även väggarna. Där hängde en del radband och attiraljer och på golvet stod glasburkar med oidentifierbart innehåll. Växter eller hår eller nåt.

Vi sa att vi ville spå oss och jag fick börja. Capri satte sig i hörnet och jag på golvet framför Yatta, som var en gambiansk man i 45-årsåldern. Jag ombads slänga mina tre hundralappar som det hela kostade plus ett tjugotal små snäckor på mattan framför mig.
"You´ve XXXXX" var det första han sa.
Jag blev iskall för det stämmer. Och det är en hemlighet som bara några få vänner vet om.
Sen kom följande profetior - utan att jag ställde några frågor:
- mina föräldrar kommer att skiljas (vilket jag betvivlade väldigt starkt, men Yatta sa att det var hundra procent säkert)
- jag kommer att få en sjukdom i magen på höger sida (också hundraprocentigt. Blir det allvarligt? "Det visar de inte")
- jag kommer att fortsätta med det jag gör ("You do research on people and write for a living") och det kommer gå bättre och bättre för mig.
- jag kommer att bli gravid igen, men det kan dröja.
- jag kommer att bo med en kvinna och som kuriosa fick jag veta: "women like you. Women really like you".

Han frågade mig också om jag någonsin brukar känna en närvaro, som om någon står böjd över mig när jag ska somna. "Nej" svarade jag, men kom sen på att jo, det hände ju faktiskt någon gång när jag bodde i spökhuset Vårtgården i Kärrtorp, så jo - för sju år sedan.
"Det är djävulen", berättade Yatta. Men det var inget speciellt att oroa sig över. Det bara är så att djävulen står böjd över mig ibland, förklarade han.

Mitt i allt kastade han om snäckorna, och bland dem fanns en röd sten. Den hamnade så att den var närmast Capri i hörnet. Yatta stannade upp och verkade liksom förskräckt. "Now it's talking to you" sa han och tittade på Capri. "And it's not good. Not good!" Han ville fortsätta med spådomen om mig, men jag kände att jag kunde avrunda där.

Capri och jag bytte plats och hon fick kasta snäckorna på mattan. Hon fick också en väldigt specifik hemlighet avslöjad som inledning. Något som jag inte kände till och som hon aldrig berättar för folk.
Det här började bli obehagligt på riktigt.
Sedan fick hon veta att hon skulle passa sig på sitt jobb, hon kan bli av med det om hon gör det minsta fel.
Yatta kastade snäckorna igen och satt därpå tyst länge. Skakade på huvudet, tog sig för pannan, suckade djupa suckar.
"Vad betyder det här?" undrade Capri.
"You could loose everything".
"What do you mean?!" Capri rodnade i ansiktet och satt som förstenad.
Yatta reste sig, gick ut i köket, hämtade två tallrikar, två ägg och smör som hon fick smörja i den lilla nedsänkningen där halsen slutar. Hon fick knäcka äggen på tallrikarna, det högra var gult och som vanligt, det andra var ruttet.
Yatta jobbade lite snabbare nu och tog fram en bok som han rabblade verser från medan han gjorde liksom stänkande rörelser mot Capri med en slags vippa som såg ut att vara av mänskligt hår.
Han kastade snäckorna återigen. Skakade ännu en gång på huvudet och bad om att få se hennes handflator. De bekräftade bara det han sett tidigare och han beklagade.
"Everything is finished. Your work, finished. Your health, finished. Your lovelife, finished. Your heart's going to stop".

Det blev droppen för Capri som reste sig.
"So I come here and you tell me my life is over?" Vad menade Yatta med alla problem han kunde lösa? Det garanterade resultatet?
Nej, det var om man kom för en konsultation. Nu blev vi bara spådda, som vi hade bett om. Och det här var inget som han hade makt att lösa, utan det var bara vad han kunde se skulle hända, förklarade han.
"Ok. I'm going to go now", sa Capri och tog sin väska på vägen ut.
Yatta sprang efter och bad oss stanna.
"Please. Take your money back!" bad han Capri. "I can't take your money", skrek han medan vi gick mot trapphuset längs loftgången.

Så om mina föräldrar skiljer sig och jag får blindtarmsinflammation eller någon slags cancer i högra buken inom kort så blir jag faktiskt riktigt orolig för Capri.

Blidö är en ö utanför Norrtälje. Där var jag och fotograferade i dag.
Först åkte jag färja från fastlandet till en ö och på andra sidan av den ön åkte jag på en annan färja och ut till ytterligare en ö. Därute bytte jag färjan mot en motorbåt.

Det var en riktig utflykt för jag blev bjuden på kaffe. Till kaffet fick jag strömming. Det låter kanske inte som någon bra kombination men jag tyckte absolut att det fungerade. Det fungerade även att jobba, jag fick roliga porträttbilder.

I går handlade vi massor av glass på ICA, tittade på tv och kollade mail och facebook hela dagen, men några jobb gjorde vi inte.

"Blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe", säger vissa.
Jag kan konstatera att det inte stämmer. I dag på morgonen smällde det till ordentligt och en blixt flög ut ur datorn hemma. Jag trodde i och för sig redan då att det där blixtsnacket var en myt, men jag tänkte att det ändå är ganska osannolikt att det kommer en till blixt. Jag började i alla fall fixa fram sladdarna för att dra ur dem och när jag satt där så slog ytterligare en blixt rätt ut från datorn. Okej, nu är det säkert tänkte jag, men kämpade ändå vidare med sladdarna. Men säkert var det inte för plötsligt kom tredje blixten ut ur datorn. Det luktade bränt men så vitt jag vet började ingenting att brinna. Jag lämnade i alla fall sladdarna i och drog till jobbet. Jag hoppas och tror att huset står kvar, för oddsen kan inte vara stora att blixten slagit ner en fjärde gång.

Utsikten från vår midsommarmiddag var inte en grön äng eller ett hav. Vi satt och tittade på globen.
Kvällens höjdpunkt är nu över. Maten är i magen tillsammans med jordgubbarna och vaniljgrädden.
I en annan del av Stockholm befinner sig en full Brolin-kopia som ringde och rapporterade läget.
- Jag är full. Riktigt, riktigt full. Men de andra verkar ha roligt i alla fall. Nu ska jag gå och lägga mig i sängen här hos värdparet.
Själv firar jag vidare tillsammans med Stefan och Jerker.

Redan nu börjar fylle-sms dimpa ner i min telefon.
Själv jobbar jag så jag behöver inte tänka på fest.
Men lite stämning ska vi arbetare också få, för tidningen ska bjuda på midsommarmiddag i kväll. Party on allihopa, så arbetar jag och betalar lite skatt så länge.

I dag skulle jag leka reporter åt Aftonbladet. Det behöver jag nog inte göra om. Tre citat fick jag fram.
- Jag åkte buss hit.
- Jag lekte i parken.
- Nu vill jag åka buss hem.
Det känns inte som någon raketstart på en ny karriär.

I går plåtade jag en hockeyspelare i Gävle. Jag passade på att sova kvar i den staden och åkte tillbaka till Stockholm i morse. När jag kom till Stockholm gjorde jag ett snabbt jobb och sedan fick jag ett jobb i Gävle igen. Nu är jag tillbaka i Stockholm.

Inte förrän nu har jag hunnit läsa tidningarna som kom ut under bröllopshelgen. Jag ser på reportern Annikas och min byline att vi liksom växte in i rollen. Första dagen var det en vanlig bild, trots att jag står ovanligt konstigt och fult med armarna. Annika tyckte att vi skulle stå så varje gång, men så blev det inte eftersom vi åkte till älgparken och plåtade oss med älgen Daniel.

 

Dagen efter vi träffat den kungliga älgen tyckte vi att vi kommit in i rollen som hovreportrar så bra att vi satte på oss tiaror och på självaste bröllopsdagen bytte vi tiarorna mot kronor och t-shirtar med Daniel och Victoria som tryck. Vi ville egentligen ha en annan t-shirt som var mycket roligare, men den såldes såklart inte i Ockelbo. Det var i alla fall en bild på Daniel med en keps och på den stod det ”Det går bra nu.”

 

Det var en trevlig helg men med en mycket bitter eftersmak. Annika och jag var nämligen riktigt nyttiga när vi åt våra hotellfrukostar. Vi tog fil och hällde på en massa nötter och det resulterade i att vi nu har fått någonting som kallas pinjemun. Annika googlade upp det och ringde mig. Allt vi äter nu smakar illa, riktigt illa, så vill man banta kan man överdosera pinjenötter.

 

Det vidrigaste är för tillfället äpple. Rödlök smakar så starkt att jag inte kan äta det. Jag kan inte ens äta en mild ost. Tydligen får man det här om man ätit för mycket pinjenötter och det hela kan sitta kvar i flera veckor. Annika var i alla fall gullig och ringde upp mig för att informera om att hon kommit på vad som smakar bra. Numera äter vi vattenmelon. Den är lagom stark för oss.

Det är tur att facebook finns. Särskilt nu när jag liksom inte gör särskilt mycket på jobbet. (Sitter och väntar och glor.)

För fem timmar sedan skrev min kompis Ulrika Ojoj... i sin statusrad på facebook. För ungefär en timme sedan skrev hon igen:

Nu är Melvins lillebror här :-) Han kom också med raketfart till slut. Från 0 till 100 på ca 1 timme. Vi mår alla bra!

Det är bara att konstatera att hon är grym på det där med att föda barn.

GRATTIS säger jag och hennes chef säger:

"Toppen! Kommer du in och jobbar på eftermiddagen?"

Nu har jag lämnat festligheterna i Ockelbo för att försöka hänga lite med prinsessorna i Stockholm. Det var även en skottlossning i Fittja som jag fick åka och plåta. Nu slutar jag för i dag och börjar klockan åtta i morgon. Jag måste därför rädda alla sovminuter jag kan, så därför hinner jag inte sitta och fila på något inlägg.

I dag var det nära att Aftonbladet missade huvudknäcket från Ockelbo på grund av en poliskontroll. Jag blev stoppad för att blåsa och framför mig stod en bil med en dam som inte hittade sitt körkort. Reportern och jag satt stressade i bilen och väntade på vår tur. Vi skulle hinna träffa lite folk innan ett tåg gick, men tack vara SJ klarade vi det hela ändå.

Gefle Dagblad gjorde en intervju med mig och Aftonbladets reporter Annika i går. Det hela handlade om att det är mycket press i Ockelbo nu. Jag tyckte själv att jag sa väldigt många smarta citat, men allt klipptes bort. Inget av det jag sa dög tydligen till tidningen. Jag är inte alls bitter för det och jag är inte alls bitter för att Expressens fotograf och reporter fick vara med på en mycket större bild än oss.

 

I dag tog vi nya tag här i Ockelbo och hälsade bland annat på älgarna Victoria och Daniel och deras barn Sessan och Folke.

Aftonbladet skickade mig till Ockelbo för att spana in festligheterna inför bröllopet. Cheferna var gulliga och lät mig välja om jag skulle sova på hotell eller hemma. Jag valde att sova på spahotellet i Högbo. Nu har jag och reportern simmat och bastat färdigt för i kväll, så nu ska jag krypa ner i sängen och titta på tv.

Wikipedia säger att en regnbåge är ett optiskt meteorologiskt fenomen som uppträder som ett nästintill fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn. Regnbågen är ett mångfärgat spektrum med rött ytterst och lila innerst. De övriga färgerna är orange, gul, grön och blå. Olika personer kan se olika antal färger, vissa ser även indigo och andra nyanser. Att indigo ofta ingår i den "officiella" uppräkningen av färger beror dock på att siffran sju historiskt setts som särskilt speciell och lite magisk.

Ett sådant fenomen såg jag i dag. Själv tycker jag bäst om siffran åtta, men det har ju ingenting med det här krystade inlägget att göra.

- Vilka bågar passar till mina bulliga kinder? undrade jag i glasögonaffären.

- Du har inga bulliga kinder, svarade killen.

- Men vilka bågar passar till bulliga kinder? fortsatte jag.

- Men du har inga bulliga kinder säger jag ju.

- Okej, men vilka bågar passar till mina obulliga kinder då?

 

Jag hittade ett par bågar som jag gillade och sedan var det bara den lilla detaljen att glaset skulle bytas ut till mörkare.

 

- Jag vill ha det mörkaste ni har. Jag vill knappt se ut!

- Vi har inte mörkare än det här, svarade killen.

- Jo, jag vet att ni kan specialbeställa.

- Det är olagligt i Sverige!

 

Ja, men såklart. Det borde jag ju kunna lista ut, att det till och med finns lagar för det.

Hanna och jag är ledsna för vårt våffelhus på Björkhagens golfklubb har brunnit ner. Nu har vi letat runt efter ett nytt ställe att äta på.
I fredags var vi på À la crêpe på söder och i går åt vi våfflor i Observatorielunden. Ett tag funderade vi även på McDonald's.

Dagens shoppingrunda började mycket bra.

-       Nu har jag köpt en sjal, så då behöver jag bara tights, skor och en klänning till den, sa jag till Hanna.

-       Det blir en dyr sjal det där, konstaterade hon.

Skorna hittade jag direkt och därefter stod jag och tittade på vilket nagellack som skulle matcha till, men där avbröts shoppingen. Hanna kom och hämtade mig från hyllan och placerade mig mitt i gatan utanför och plötsligt kom 1500 zombies gående förbi.

Fyra kattmagar i Stockholm ska mättas av mig i helgen och jag tar sysslan på allvar. Jag ser till att de får i sig ordentligt med mat. De får nämligen alltid till en otrolig blick som säger ”jag är såååååå hungrig” och jag smälter direkt. Men nu är de mätta och det verkar inte som om de tycker att jag kan tillföra någonting mer, så nu åker jag in till stan och dricker vin.

Det blev mycket Eric Saade i går. Först träffade vi honom på hotellet. Det var jag, en reporter och en stackars tjej som fick gå utklädd till Aftonbladets Rockbjörn. Det var varmt att vara björn, men hon var ju ändå maskotprivilegierad och kunde tafsa på Eric bäst hon ville.

 

Under konserten stod jag i fotodiket och plåtade skrikande fans och en duktig Eric. Medan jag stod där gick björnstackan omkring bland publiken med en stor skylt om att man kan rösta på bästa sommarkonsert.

 

Efter spelningen plåtade jag en svettig Eric och en mycket svettig björn som fått nog. Pälsen kastas nu av och björnen ska i fortsättningen jobba som mäklare i stället.

Här är lite flera björnbilder:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2010/article7277976.ab?service=galleryFlash

"Vet man att ens barn inte ska till Furuvik kan man börja dra öronen åt sig", säger en polisman till tidningen. Jag vet att Britt är nöjd för hennes dotter ska dit. Min mamma kan också vara lugn, för även jag ska till den parken i kväll. Jag och alla som slutar i årskurs nio ska stolta och nyktra stå och titta på Lasse Nilsen och Eric Saade.

Fast enligt min kompis dotter så gäller inte det där med nykterheten särskilt länge. Jag fick det förklarat för mig tidigare i dag. Ungdomarna lämnar alkoholen vid ett stängsel och går sedan till ingången där de får blåsa i alkoholmätaren. Därefter går de stolta och nyktra tillbaka till stängslet.

Det var inga mygg i Gysinge. I alla fall inte på dagen i dag. Jag var där på ett trevligt jobb. Miljön var fin så det var inga problem att få bra bilder på killen som skulle plåtas. Dessutom bjöd han på en god sallad och hembakade bullar i ett lusthus. Trots att det var ett jobb kändes det som semester. Värre var det förra gången jag var där. Då attackerade varulvsmyggen i flock och högg alla så att blodet rann.

Min kompis Lisa jobbar på Friskispressen. Hon var i Rålambshovsparken för att dela ut tidningen under Träningens dag. Ett stort Jesusmöte höll också till i parken.

- De var där för att frälsa - och det var ju även vi tänkte jag, så jag missionstågade in på deras område med vår lilla 70-sidorskatekes.

En kvinna frågade Lisa om hon mött Jesus.

- Nej, svarade Lisa och kontrade: Har ni upplevt Friskis&Svettis?.

- Läs Johannes 3:16. Då kommer du att förstå! sa kvinnan och verkade lite sur.

 

Senare fick Lisa Nya testamentet av en annan i parken så hon passade på att slå upp Johannes uppenbarelsebok 3:16 för att se vad det var kvinnan hade velat säga:

"Du är ljummen, varken kall eller varm. Jag spyr dig ut ur min mun".

- What!? Jag var tvungen att stänga boken, bläddra och leta upp stycket och läsa igen för att se att det verkligen var rätt. Det var nog den grövsta förolämpning jag fått, bara så där utan vidare. Touché! Jag var lite impad av den till synes så väna kvinnans raffinerade sätt. Men samtidigt irriterad. Lovade runt området några varv men lyckades inte hitta det henne för att fråga vad fan hon menade med det där...

 

Senare träffade Lisa en vän som hon berättade det hela för.

- Johannes 3:16! sa han och rabblade "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv".

- Nej, sa jag och drog den vidriga harangen som jag fått i ansiktet.

Men Lisa hade tydligen missuppfattat.

- Säger man "Johannes 3:16", då är det såklart Johannesevangeliet man menar. Inte Johannes uppenbarelsebok heller!

André och jag gick en promenad på förmiddagen. På andra sidan kohagen såg vi Linda Bengtzing. Hon stod och väntade på att gå upp på scenen utanför ett köpcentrum. Vi lyssnade på en låt och gick vidare. Väl hemma gjorde jag en pannkakstårta till André. När vi satt och åt tycke jag mig höra ljuva toner från Darin, så André fick skynda sig att äta upp. Jag tog med en kaffetermos och en kamera, för det måste man ha om man ska på Darinjakt. Mycket riktigt, i högtalarna ropade de ut att Darin sitter inne och skriver autografer. Jag hade tyvärr inte fått med några pengar, så André hade tur fick köpa den sista CD-singeln och så ställde vi oss i autografkön. Jag messade Britt att jag snart skulle träffa Darin. Lite messade jag för att hon också skulle hinna dit och lite messade jag för att hon skulle bli avundsjuk. Medan jag messade gick André och mumlade att det ska stå till André på skivan eftersom det är hans, men så blev det såklart inte. André tog en bild på oss och sedan gick vi ut och satte oss i bilen och drack kaffe. Rutorna var nervevade och André hade parkerat så att vi kunde titta på Charlotte Perelli som underhöll oss under vår bilpicknick.

Mensa-Bisse messade och undrade varför inte jag var på söder och drack fredagsöl. Jag svarade att jag är på gymmet, men att jag kan komma ut senare. Det bokade vi. Nu är jag ombytt och klar och ringde Bisse för jag tänkte fråga om jag skulle hämta upp honom. Då visade det sig att Bisse är på söder i Stockholm. Ibland är det struligt att bo i flera städer. Bisse fixade så att jag ska gå ut med Lisa och Johan istället för de råkar vara i Gävle. Själv ska han nu börja grubbla på plan B.

En ny månad har börjat. Jag funderade ett kort tag på om jag skulle vara duktig och sätta igång med fakturorna. På så vis började jag tänka på siffror. Där vek tanken av lite och jag började tänka på matteböcker och Britt.

Britt tyckte att det var häpnadsväckande att tjuvar på dotterns skola inte nöjde sig med att ta 17 datorer. Det konstiga var att tjuvarna, enligt dottern, även tog matteböckerna.

Espadan är en sällsynt ful fisk. Den lever på ca 2000 meters djup, men går om natten upp till ca 700 meter där den fångas med långrev på ca 80 krokar. Det är inte bara synd om dem för att de är fula, det sägs även att inälvorna sprängs när de kommer upp till ytan på grund av trycket. Espadan är Madeiras nationalrätt. Den finns även i Japan.

 

Det här är det finaste vi äger. I alla fall om Alice får bestämma. Hon värderar sin björn lika högt som en diamant eller en Picassotavla och hon tror att alla är ute efter honom. Hon släpar upp den vackra varelsen i min säng när hon ska sova. När hon somnat brukar jag försöka lägga ner skönheten på golvet för att slippa ha den bredvid mig, men hon vaknar, letar och hämtar tillbaka honom på en gång.