pernilla wahlman

I dag har jag och en reporter hunnit med sju olika intervjuer. En plåtning var på kontoret hos en vd. Vi ringde på dörren för att få komma in i trappuppgången och killen i receptionen tryckte på porttelefonens mikrofon men sa ingenting. När reportern sa "hallå" undrade receptionisten vad vi ville. Reportern berättade att vi bestämt träff med företagets vd. "Vill ni att jag ska öppna dörren?" frågade han i receptionen. "Smart kille" konstaterade reportern.

 

Väl inne hos vd:n blev vi stående. Jag ställde ner min tunga kameraväska, men vd:n reflekterade inte över det. Vi stod och stod och stod och trots att det var fyra stolar där inne erbjöd inte vd:n oss att sitta. Jag skulle i vanliga fall ha satt mig ner ändå, men nu såg jag det som ett experiment. Hur länge måste vi stå? Reportern tog till slut fram blocket och stod upp och skrev. Konstigt tycker jag. Jag blev trött i benen, men jag vägrade avsluta mitt experiment så jag började hänga på dörren i stället. Hela intervjun genomfördes stående.

 

En annan konstig sak var när vi intervjuade en politiker i Gävle tidigare. Vi gick in och alla hans arbetskamrater satt och åt tårta och drack kaffe. Politikern gick då och tog fram ett fat åt sig själv. Han lassade på en stor tårtbit och började fika han också. Han bjöd inte oss och ingen annan kring bordet öppnade käften heller. I alla fall inte av andra anledningar än att trycka in tårta. Vi fick snällt sitta och titta på.