pernilla wahlman

Min gps verkade känna för att välja småvägar till Järvsö i dag. På väg till jobbet åkte jag därför förbi det här huset med ett vattenfall bredvid knuten. Med mig på turen hade jag en frysbox och kylklampar, för varje gång vi gör ett jobb i Järvsö äter vi glödhoppor på Lill-babs Caffär och köper upp lagret av hennes frysta bullar. Lill-babs kan minsann baka hon, men det är givetvis ingenting jag nämner när jag får främmande och tar fram de utsökta bullarna.

– Undra om jag har träningsvärk, men jag har väl inte lyft någonting tungt?

Det kom fram att nästan alla hade ont i sina armar och det på grund av skoterturen. När guiden åkte med oss en och en gasade han på så mycket att vi under några få minuter höll så hårt att vi lyckades jobba fram träningsvärk. En tjej berättade:

– Jag sa att jag skulle knacka honom på ryggen om jag tyckte det gick för fort och jag tyckte absolut att det gick för fort men jag vågade ju inte släppa taget.

Vi avslutade vår härliga Jukkasjärviresa med en lugnare hundspannstur. 

Vi besökte tre renar som gick tillsammans i en hage. Renen med störst horn är högst i rang. Den stångade och jagade bort de andra två hela tiden. En gång om året tappar djuren sina horn och direkt är det en annan ren som blir kung i hagen. De tänker inte på att de en dag kommer att tappa sina horn själva och bli utstötta, utan de kör på och är kaxiga så länge det varar. 

Samerna svarar inte på hur många renar de har. ”Det är bara vi och skatteverket som får veta det.”

I dag var vi även på skotertur. Vi åkte och lagade mat på Torne älv. Först åkte vi i en släde bakom skotern och sedan fick vi åka en och en bakom guiden. Det gick riktigt fort. Jag satt och blåhöll mig i skotern för att inte ramla av. Jag och alla som åkte var skakiga när vi klev av. Det var både skrämmande och roligt. Guiderna berättade att människorna här uppe köper sina bilar för ca 3000 medan de lägger ungefär 300.000 på sina skotrar.