pernilla wahlman

Aftonbladet ville att vi skulle ha med Papp-Lasse varje gång vi åkte till Allsång på Skansen i somras. Papp-Lasse var som det låter en fullstor Lasse Berghagen i papp.
Han fick inte plats i min bil. Vi funderade om han skulle få åka på taket eller i en egen taxibil. Det regnade så Lasse kunde inte åka på taket.
Just den gången skulle Papp-Lasse bli portad på Skansen. Jag plåtade honom vid ingången. Han stod utanför grinden och ville in.
- Jag kan ta mig in på tvären om jag vill, era pappskallar, muttrade Papp-Lasse.
På sista Allsången ställde vi Papp-Lasse i ett tält efter att han minglat runt bland en massa artister. Från tältet drog Papp-Lasse så fort vi vände ryggen åt honom.
På den tiden Lasse var programledare plåtade jag honom ganska mycket. En kväll när vi gick ute på parkeringen sprang en liten tjej fram till honom. Lasse skrev autografer och pratade glatt med henne. Tjejen började gråta. Trots att hon enbart var glad tyckte jag synd om henne. Jag har själv aldrig haft någon riktig idol, så jag har lite svårt att förstå det där. Nu läser jag en bok om fans. Dom åker runt jorden för att se sina favoriter. Några av dom tror på fullaste allvar att dom faktiskt har ett förhållande med artisterna. Det är en intressant bok, som jag för övrigt har lånat på biblioteket. Förut gjorde jag ett reportage om roliga gratisnöjen. Biblioteket är ett sådant. Man måste låna böcker ofta så att dom inte klappar igen.