pernilla wahlman

Jag jobbar på Arbetarbladet idag. Alla kollegor här är toppen. Dom är snälla, roliga och gulliga på alla vis. Men det finns en som jag är lite skeptisk till och det är praktikanten. Det började så fint när han kom in. Han hälsade, sa sitt namn och bockade djupt. Vilken artig gosse tänkte jag, men se första intrycket är inte alltid det rätta. Första dagen vi träffades gick bra. Vi fikade tillsammans, skrattade och hade det roligt. Dagen efter hade han förvandlas från den söta 15-åriga gossen till hinhåle själv.

På morgonmötet ropar han ut:

-   Pernilla! Pernilla vilka röda ögon du har idag!

-   Tyst med dig praktikant! sa jag.

Senare var det bara han, jag och en Krokofantpåse i fotorummet. Påsen tillhörde en annan kollega som var ute på jobb. Jag gick en liten vända till kaffeautomaten och sedan var alla krokofanterna borta. Det var ju bara att lägga ihop ett och ett, men se den sluge lille praktikanten skyllde ifrån sig så fort de andra kollegorna kommit tillbaka.

-   Jag såg ju att du tryckte i dig allihopa!

-   Praktikanten ljuger! försvarade jag mig snabbt.

Praktikanten var helt enkelt en jäkla gottegris. Vi andra fikar i och för sig ganska mycket vi också. Det är gott att fika, men det kan hända att man får lite dåligt samvete ibland. Mycket fika plus mycket sittande framför datorn fick oss en dag att inse att vi kanske måste göra lite gymnastiska övningar. David och jag började fundera på vilken övning vi skulle ta nu.

-   Plocka äpplen är ju en klassiker, sa David.

Så vi bestämde att vi skulle göra det. Men sedan blev vi förvirrade, för vi visste inte var vi skulle plocka.

-   Är det falläpplen vi ska plocka? frågade jag.

David funderade, men kom inte på om det var det eller inte.

-   Vi ska kanske kasta oss och ta äpplena i själva fallet?!?! föreslog han.

Det lät för jobbigt så vi plockade inga äpplen. Vi tog en promenad till kaffeautomaten istället.