pernilla wahlman

Igår var jag och reportern Åsa i Lidköping. Vi skulle precis gå och få det efterlängtade kaffet när Åsa råkade fråga mannen som vi småpratade med om han visste någonting om Läckö Slott. Det skulle hon aldrig ha gjort.
Mannen ropade till sig en annan man och sedan var vi fast.
Vi pratade nu med slottets stolta chef. Han släpade mer eller mindre in oss. Vi gick före i kön och sedan skyndade han sig upp för massor av trappor. Väl uppe knuffade han in oss i ett rum där en visning precis börjat. Vi satte oss på trappan i ett hörn.
- Det var den fikan det, viskade Åsa.
När visningen bytte rum travade vi snällt efter. Men i det rummet fanns ingenstans att sitta.
- Äh nu har vi varit borta i tio minuter, nu kan vi väl gå ut igen, viskade Åsa.
Vi smög iväg. Åsa pekade på nödutgången och undrade om det var säkrare att ta den vägen. Vi drog ett varv i skattkammaren på eget bevåg innan vi valde att gå ut genom den vanliga dörren.
Där ute stod mister chef himself. Åsa kastade sig åt sidan för att han inte skulle se vårt rymningsförsök. Jag var inte lika snabb så mig fick han syn på.
Men när jag såg hans förvånade min gick jag lydigt tillbaka in.
Åsa och jag samlade mod till oss och laddade för ett nytt rymningsförsök. Efter ett tag smög hon ut och såg att chefen precis gick in i ett annat hus. Vi skyndade oss iväg över gården, men vi var inte tillräckligt snabba. Chefen tittade ut ur huset.
- Flickor! Flickor ni måste gå in i trädgården också! Han pekade med hela handen.
Nu är det ju inte så att vi är okulturella. Därför gick vi in där med.