pernilla wahlman

Nöjesredaktören Elin tjatade att hon ville göra ett reportage om mig och mina pärlplattepolare. Mina vänner ville först inte ställa upp, men tillslut släppte jag in henne och en fotograf i alla fall. Jag tänkte att Elin skulle vara lite hygglig mot mig eftersom jag hjälpte in dom. Jag bad henne skriva artikeln så att jag framstår som smart.
- Det gick inte, svarade Elin när artikeln väl var publicerad.
Här kommer en repris.

En del badar bastu. Några går stavgång. Andra spelar bridge. Fem tjejer och fyra killar i Gävle har ett annat sätt att umgås. Fast det är inget de pratar högt om.
– Det är ingen hög hippfaktor på det här, säger Pernilla Wahlman, medlem i PPS, Pärlplattesällskapet.
Så heter de. Och det är precis som det låter: ett sällskap som gör pärlplattor. Alla som har gått på dagis eller fritids vet hur enormt pilligt och tålamodskrävande det är att göra pärlplattor. Normalbegåvade barn tycker i allmänhet att det är roligare att pilla upp pärlor i näsan än att lägga en hel pärlplatta. Men PPS:arna verkar onaturligt harmoniska när de träffas i en lägenhet på Brynäs. Ingen slåss, ingen kastar pärlor, ingen får utbrott. Bara lite.
– Varje gång har vi ett tema på pärlplattorna. Man får inte fika förrän man har gjort en platta på temat, förklarar Lasse Nivér. Det var han som startade Pärplattesällskapet tillsammans med sin syster Stina Nivér för snart ett år sedan.
– Det började med att jag köpte pärlor för att jag hade tråkigt, säger Stina.
– Och så testade vi en kväll. Och det var kul helt enkelt, säger Lasse.
Sen har det liksom rullat på. Fler har anslutit och Sällskapet träffas nu ungefär en gång i månaden för att pärla ihop. Kvällens tema ska väljas. Alla skriver små fina lappar och lägger i en burk. Daniel Siksjö skriver sin lapp utan att tveka.
– Han skriver alltid skägg. Alltid, alltid, säger Pernilla.
Lasse drar en lapp ur burken.
– 2005 års sista tema blir... (Top Model-tystnad)...väder.
– Och på de andra lapparna stod det fritid, hår, svartvitt, kor och skägg.
– Otippat.
Ganska snabbt sätter de igång att pärla. Pernilla börjar på något rosa.
– En snöflinga. Jag kör bara med rosa.
– Alltid?
– Ja.
– När vi hade ”tema: rock ‘n roll” gjorde hon en rosa ”Reklam nej tack”-skylt. Den var inte så rock ‘n roll, säger Daniel.
– Jag står fast vid den, skanderar Pernilla.
Stina och Emelie har en lite djupare diskussion:
– Finns det väder i rymden?
– Ja, det är klart. Där är det alltid väder.
– Var ni bra på att lägga pärplattor på dagis?
– Jag har inte ens något minne av att jag la pärlplattor när jag var liten, säger Annelie Sahlström.
– Jag måste ha varit rätt bra. För det är en påskkyckling på landet som jag har gjort, säger Stina.
– Vad gör ni med alla pärlplattor när de är klara?
– Jag gömmer mina, säger Pernilla.
– Några av mina råkar hamna i plaståtervinningen ibland, säger Emelie Wood.
Daniel är färdig.
– Ett åskmoln, säger han och visar (inte utan stolthet) upp en svart liten prick. Samtidigt kommer det fram att Sällskapet ägnar sig åt en del hemlig pärplattesurfning.
– Vi brukar vara inne och kolla på Pärlplatteklubbens hemsida ibland. Men vi är inte med i klubben. Det är lite töntigt med pärlplattor, säger Pernilla och lägger på en rosa pärla på snöflingan. Men nåt går fel. Pärlorna rullar ut över bordet.
– ÅÅÅH! Jag råkade putta till den för att en pärla var konstig.
Några retas lite. I retet kommer det fram att Daniel samlar på defekta pärlor för att han ska skicka in dem till tillverkaren senare och att Pernilla brukar förväxla pärlor med smågodis så att hela PPS måste åka upp till akuten.
– Det har hänt mer än en gång, påstår de.
På Gångs källkritiska läsare kan tro vad de vill om det där. Men det är sant att Pernilla gång på gång stöter på problem med sina rosa pärlor.
– Neeej, nu kom det en röd pärla mitt i det rosa. Är det inte ganska tråkigt att lägga pärlplattor egentligen?
– Jo.
– Speciellt om man bara gör rosa.