pernilla wahlman

Min vän Daniel är en skiträdd skåning. Jag hittade en liten text han skrivit om mig och min bilkörning.

Jag har en vän i Stockholm som äger en bil och inte drar sig för att använda den.
Det är mycket märkligt, tycker jag. Men hade jag varit från Norrland hade kanske jag också förstått charmen med att kryssa mellan filer och känna adrenalinet pumpa när man inte vet om chansen till överlevnad är störst med gaspedalens eller handbromens hjälp.
En sak är i alla fall säker. Utan P hade jag aldrig gett mig ut i Stockholms schizofrena trafik. För att få mig bakom ratten här hade det nog krävts både en impulsiv massmördare och en skarpladdad pistol mot min tinning.
Nåväl, några sådana påtryckningsmedel behöver emellertid inte P - vilket man en och en annan gång förbannat.
När man sitter i hennes välstädade bil tror man nämligen ständigt att ens sista stund är kommen. Det körs mot rött, giras framför bussar och parkeras som om Stockholm vore Palermo, eller någon annan stad där antalet bilbucklor är fler än rynkorna i yogurtreklamen.
Där sitter jag ensam i mitt passagerarsäte, tar spjärn mot vindrutan och ber en stilla bön. Måtte gud lyssna på mig nu och förlåta min ignorans som varat sedan konfirmationen, tänker jag.
Och visst har Gud fader lyssnat. För ännu lever jag och på något sätt har de där bilresorna förvandlats till ett slags spänningsheroin för mig. Numera får jag, liksom P, kickar av att leta parkeringsplatser. Ofta slutar det på utrymmen som inte ens min gamle fotografkollega, Janne Aldosson - i mina ögon en parkeringarnas fältmarschalk, en man som varken räds lapplisor eller förbudsskyltar - skulle komma på tanken att ställa bilen på.
Själv säger P att hennes bil är den tryggaste plats jag kan befinna mig på. Det är dock ett uttalande som jag starkt betvivlar varje gång en busschaufför lägger in ettans växel och rusar motorn strax utanför höger framdörr.
Kanske låter det konstigt att jag, vid mer än ett tillfälle, tagit plats i framsätet på denna dödsmaskin, men det tycker trots allt inte jag längre. Faktum är att jag börjat trivas ganska bra med att vara medioker kartläsare till min kamikaze-vän.
Det har gett mig insikter om meningen med livet.
Och jag har upptäckt vilken tillfredställelse det ger att räcka finger till meningslösa Stockholmstrafikanter som, i brist på annat, lägger sig på tutan då de utmanövrerats av denna överkvinna i trafiken.
Nästa gång vi ses ska P ta tunnelbanan, säger hon. Jag vet inte riktigt hur det ska gå, men jag får väl ta ut mitt uppbyggda spänningsbehov genom att rycka väskor från gamla damer eller slå dumma turister på truten i stället.
Jag har dock svårt att se hur sådana dumdristigheter ska slå en kamikazetur på Stockholms mest trafikerade gator.