pernilla wahlman

Jag hade precis läst alla nyheter så jag kunde gå på nöjestidningarna med gott samvete. Kaffet stod framför mig på bordet. Då kommer reportern Annika och ropar att vi måste skynda oss för PostkodMiljonären är i Forsbacka.
Det dimper ner irriterande brev från dem i min brevlåda titt som tätt. De verkar ha väldigt svårt att förstå att jag inte är intresserad av att vara med, så jag hade lite emot dem redan från början.
Vi skyndade oss dit, men väl på plats visade det sig att bilen delas ut på eftermiddagen. De hade tydligen glömt att nämna det i telefonen.
När hela filmteamet var färdigt i ett hus småsprang de över tre tomter för att komma fram till nästa hus. Annika och jag tvekade. Det skulle vi inte ha gjort. För när vi äntligen bestämde oss för att följa med hade gubben i ett av husen kommit ut. Han undrade vad fan vi höll på med. Vi stod skamsna på hans gård och Annika förklarade att det är PostkodMiljonären som är där. Vi lyckades få gubben att mjukna en aning, men teamet var inte nöjda med oss. Vi fick nämligen absolut inte berätta någonting om dem.