pernilla wahlman

Ett minröjarfartyg är på besök i Gävle. Mattias och jag var ombord på det.
Vi fick se undervattenfarkoster som söker upp minor och placerar ut bomber. Vi tyckte det var ganska spännande, men Mattias verkade ändå mest imponerad av killen som visade oss runt.
- Vilken fin skjorta du har, sa Mattias till honom.
Sedan kom det fram att i morgon när allmänheten får besöka fartyget så ska han inte ha den skjortan på sig, utan en blå klädsel.
- Men det är väl tråkigt att du inte får ha skjortan på dig då? frågade Mattias.
GD:s reporter ställde relevanta frågor han med. Han undrade hur lång tid det skulle ta att cykla Vätternrundan.

På kvällen gjorde jag ett jobb åt Svenska Dagbladet. Anders och jag gick på en konstutställning åt dem.
- Ja ha är det här också konst? frågade jag Anders och pekade på en vägg som såg lite halvfärdig ut.
- Men lite artig får du väl vara, svarade han.
Då plötsligt förvandlades jag till artigheten själv och vågade inte gå trots att jag hade jobbat färdigt och skulle iväg på annat. Eftersom konstnärerna stod kvar och pratade stod jag också kvar. Anders såg att jag inte vågade gå, så tillslut nästan knuffade han ut mig för att jag skulle komma iväg.