pernilla wahlman

I dag skuttade jag inte till jobbet.
Jag visste att jag skulle ut i skogen och titta på vilda blommor och det hör väl inte direkt till mina favoritsysslor.
En hund som var med satt och suckade. Reportern Annika tyckte att jag kunde göra honom sällskap.
Trots att jag inte är vidare intresserad av detta mulleliv så var det ändå fascinerande att se deltagarnas entusiasm. De gick omkring vid havet och tittade på små blommor med lupp.
- Du kan väl fotografera den här blomman, sa Annika.
- Är den plockad? frågade jag.
- Den är fridlyst! upplyste en deltagare mig.
En av mulleturledarna kom fram och gav mig en lupp.
- Den här kan du och reportern dela på och ha hela dagen.
Han verkade tro att vi skulle bli väldigt långvariga på plats.
- Det här är väl ditt absolut bästa jobb, fortsatte han sedan gravalvarlig.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle svara. Det passade sig liksom inte att ärligt säga:
- Jag tycker det här är jättetråkigt.
Det hela slutade med att Annika och jag ställde oss och skrek för att vi såg en orm.
Annika skrek först. Jag sympatiskrek mest till jag fick se den feta stora svarta ormen. Då skrek jag av äkta skräck.
Efter skräckupplevelsen tröstade vi oss med en strömmingsmörgås på cafét i Bönan. Den var god, men det var ingenting om man jämför med strömmingsburgaren vi åt senare på dagen när vi var i Älvkarleby och tittade på vattenfallet. Jag har ätit strömming fyra dagar i rad nu. Älvkarleby vinner stort.