pernilla wahlman

När jag gick av planet från New York var det stora loggor på golvet. Det var min revisionsbyrå som hälsade mig välkommen hem.
- Jag slår vad om att min revisor ringer i kväll, sa jag.
Jag hade rätt. Hon tyckte otippat nog att jag skulle komma in så vi kunde prata.
Idag var jag där.
- Jag tycker nog inte att vi ska dra av din bil.
- Varför? Jag har ju två!
- Ja men det är lite svårt i alla fall. Just den saken får du ta själv med skatteverket om de reagerar på det.
- Ok skit i bilen. Stryk den!
Så det så skatteverket. Jag bjussar på bilen. Det är lugnt.
Sedan började revisorn med allvarlig ton tala om min skatt. Hon lät så sorgsen att jag trodde någon dött.
Jag kände sorg jag med, men samtidigt kändes det så skenheligt att sitta där och nicka med, när jag egentligen inte förstod vad hon pratade om. Sorgen övergick därför i en fnissattack.
Den där attacken fortsatte till och från under hela mötet. Endast ett kort uppehåll höll jag käft. Då sjönk jag nämligen ner i stolen och höll tag i kanterna för jag var övertygad om att jag skulle svimma.
Mötet avslutades med att vi båda konstaterade att jag betalar alldeles för mycket skatt. Ett aktiebolag är tydligen vad jag ska ha. Det låter i och för sig väldigt jobbigt, men jag lovade att tänka på saken.