pernilla wahlman

I lördags var två kompisar på besök från Uppsala. De skulle sova på hotell. På natten blev det boendeändring för då skulle plötsligt den ena kompisen sova hemma hos någon annan i stället. En säng blev alltså ledig på hotellet. Jag ryckte in och tog den platsen. Vi tömde minibaren och tittade på tv. På morgonen lånade jag ett par byxor och gick ner för att äta frukost. Det var gott och trevligt. Efter frukosten bokade vi rummet några timmar till för att den andra kompisen skulle hinna tillbaka från sin utflykt. Vi lade oss och tittade på ännu mera tv. Allt var frid och fröjd, men sedan blev det eftermiddag och jag skulle gå hem. Då fick jag ta på mig min röda korta klänning igen. Satan vad pinsamt att gå ut. Jag hoppades att personalen skulle vara upptagen och inte stå i receptionen och glo, men jo då. Full bemanning. Jag kunde ju inte gärna stanna och berätta att:
1: Jag har inte snikbott, min plats är betald.
2: Jag har inte legat med någon.
Men så såg det nog definitivt ut. Jag tittade ner i golvet när jag gick. Det lyste nog skyldig om mig. Jag tog bakvägarna hem. Jag gick dessutom och låtsades att jag var så finklädd för att jag skulle på dop.

Jag ringde en kompis för att få lite stöd och hon sa att hon också hade krupit ut dagen efter. Hon hade också tyckt att det var sjukt pinsamt att gå genom receptionen. På vägen hem hade hon hoppats att hon inte skulle möta en enda granne, men turen var inte på hennes sida - hon hade visst glömt att föreningen hade städdag. Alla grannar var därför ute och pysslade på gården.