Opera på Skäret
I söndags åkte jag i ett veterantåg med vagnar från 30-talet till Opera på Skäret. Vi satt i stora fina fåtöljer i 1:a klass vagnen och en stiligt klädd man gick runt med champagne. När lunchen serverades gick vi in i restaurangvagnen där det var tjusigt värre med porslin och en ros på bordet.
I ett gammalt sågverk lyssnade vi på två operor. Jag fick sitta ensam på en helt egen balkong som var över diket precis bredvid scenen. Det kändes som om jag syntes nästan lika mycket som operasångarna. Vi tittade både på ”Kappan” av Puccini och ”Pajazzo” av Leoncavallo.
I några minuter satt jag och undrade vad det är för poäng med det här, men när jag upptäckte skylten som översätter allt till svenska infann sig en annan känsla. Jag blev helt tagen och rörd av den första operan. Det var verkligen en upplevelse. Det var inte alls som när jag var på opera i Budapest, för då drog jag hem i pausen. Den här operan hade jag önskat vore ännu längre.
I pausen fick jag träffa världsstjärnorna John Horton Murray och Robert Hyman. De var väldigt roliga och de såg dessutom väldigt roliga ut med sitt smink. De brukar uppträda i Milano och New York, men de var helt nöjda med Skäret trots att de fick stå sminkade och vänta i samma toalettkö som publiken.
På vägen hem med tåget kom kocken ut och frågade hur vi vill ha vår mat kryddad. Vi åt en mycket god trerättersmiddag. Allt var mysigt utom toaletten. Den bestod av ett hål rätt ner till rälsen.
I ett gammalt sågverk lyssnade vi på två operor. Jag fick sitta ensam på en helt egen balkong som var över diket precis bredvid scenen. Det kändes som om jag syntes nästan lika mycket som operasångarna. Vi tittade både på ”Kappan” av Puccini och ”Pajazzo” av Leoncavallo.
I några minuter satt jag och undrade vad det är för poäng med det här, men när jag upptäckte skylten som översätter allt till svenska infann sig en annan känsla. Jag blev helt tagen och rörd av den första operan. Det var verkligen en upplevelse. Det var inte alls som när jag var på opera i Budapest, för då drog jag hem i pausen. Den här operan hade jag önskat vore ännu längre.
I pausen fick jag träffa världsstjärnorna John Horton Murray och Robert Hyman. De var väldigt roliga och de såg dessutom väldigt roliga ut med sitt smink. De brukar uppträda i Milano och New York, men de var helt nöjda med Skäret trots att de fick stå sminkade och vänta i samma toalettkö som publiken.
På vägen hem med tåget kom kocken ut och frågade hur vi vill ha vår mat kryddad. Vi åt en mycket god trerättersmiddag. Allt var mysigt utom toaletten. Den bestod av ett hål rätt ner till rälsen.
Kommentarer
Trackback