pernilla wahlman

Annelie och jag åkte till Berlin för att uppleva det storslagna firandet på den avspärrade tvåkilometersgata där det årligen är uppträdanden, lasershower, god mat och allmänt trevligt. Vi gick dit två timmar innan, men det var fullt. Vi provade att gå till olika ingångar, men alla sa att vi inte fick komma in. Snopet. Här har vi åkt hela vägen från Sverige och så får vi inte vara med.

Till slut tröttnade jag och började övertala Annelie att hoppa över muren. Efter lite tjat gick hon med på det hela och vi dunsade ner på andra sidan. Vi landade mitt framför fyra piketbussar. Jag föreslog att vi skulle springa, men Annelie ville smyga. Det resulterade i någon halvvariant som inte var så bra för en vakt kom ikapp oss på en gång. Vi hade en otrolig tur, för vi lyckades prata vakten till rätta och i stället för att bli utkastade guidade han oss dit vi hörde hemma, nämligen till VIP-hyllan.

Berlinarna kan festa. Vissa klubbar öppnade på nyårsaftonen och stängde på söndagen. Det festas alltså dygnet runt.
Annelie och jag sov på förmiddagarna, turistade på eftermiddagarna och sov lite till på kvällen och sedan klubbade vi på nätterna.

Enda besvikelsen var egentligen tv-tornet som vi åkte upp i. Annelie och jag brukar nämligen alltid åka upp i torn. Vi har bland annat varit i Eifeltornet, Triumfbågen och Empire State Building. Tornet i Berlin var sämst hittills. Det var inte så högt och fönstrena var immiga så man såg inte ut så bra, men som Annelie sa:
- Äntligen ett torn man får supa i.

Utelivet i Berlin är helt klart grymt. Mycket bättre än Gävles barnkalas som stänger redan klockan två.