pernilla wahlman

Vakten på klubben i Berlin som nekade mig inträde var fascinerande kall. Han såg snudd på skräckinjagande ut med en tatuering över halva ansiktet och flera piercingar i läppen, näsan och stora hål i öronen. Stället tar cirka 2000 besökare och anses inte helt rumsrent.

Första dagen i Berlin frågade jag två poliser om de kunde berätta var stället låg. Poliserna hade keine anung.

Flera gånger frågade jag Annelie vad hon tror att vakten har för ett slags liv.

Till slut tröttnade Annelie på mitt tjat och började berätta.

- Jo, så här är det. Han går upp på morgonen och dricker en kopp kaffe. Efter det går han och hans fru ut med hunden, sedan går han hem och tittar lite på nätet. Eller så går han kanske hem och spöar på sin fru.

I dag jobbar jag på Arbetarbladet. Vid matbordet berättade en kollega att hans vänner alltid går till den där klubben. Kollegan berättade att jag troligen inte kom in eftersom jag inte är homosexuell och dessutom ser ut att gilla Stureplansställen. Ironiskt med tanke på att Stureplan inte är mitt favoritställe i världen.

Hela förmiddagen i dag har varit lugn, så jag har nu stalkat upp gubbfan som inte släppte in mig på detta spännande ställe. Jag har gjort ett bra arbete och letat fram filmer och artiklar om honom. Det jobbiga är bara att min tyska inte är den bästa, men då föll det sig så bra att fotograf-Britt kläckte ur sig i morse att hennes mamma är tyska och på så vis fick jag reda på att Britt kan det språket. Hon har nu översatt lite av varje så nu har jag lite koll på den där Lordiliknande varelsen.

Av alla yrken så är han också fotograf. Han berättade också att han har en mörk sida, men han gick inte in mer i detalj på det.

Britt blev också fascinerad av honom, så hon sökte runt och hittade hans hemsida. Där stod hans telefonnummer. Bredvid telefonnumret fanns en liten rad om att han har telefontid. Britt sken upp för telefontiden var i dag.