pernilla wahlman

I dag träffade jag mannen som ska sälja alla sina prylar och börja leva. Det enda han spar är en sovsäck, en ryggsäck och en gitarr. När han har sålt allt ska han luffa omkring i världen. Fast han kan inte börja luffa innan december för då har han en tandläkartid.

Själv var jag hos tandläkaren i går. Om jag vore våldsbenägen hade jag klappat till henne redan efter 30 sekunder. Jag är inte direkt van att gå dit, men nog trodde jag att tanden skulle lagas eftersom det var det jag beställt tid för. Men så lätt är det inte. Först är det undersökning, sedan blir det en halvtaskig lagning och tredje gången blir den eventuellt fixad. För mig låter det där som att gå till hårfrisören och visa upp håret för att sedan komma tillbaka några veckor senare för klippningen.

 

Dessutom försökte hon få rycka ut en annan tand för att jag eventuellt kan få hål i den. Jag tror att många tandläkare tycker att rycka ut tänderna är den roligaste sysslan inom yrket. Rycka tänder och fakturera verkar de gilla. Hon sa nämligen att jag kan laga tanden som spruckit, men det kostar 4000 kronor och om jag inte har råd kan jag dra ut den för det kostar bara 700 kronor. Hon verkade innerligt hoppas på att jag skulle vara fattig.