Karaokerep

Lisa är grym på att skriva. Här var vi på Lucky Bar i Gävle och gjorde ett karaokerep tillsammans. Människorna där är helt fantastiska.

Den demokratiska showen

(Arbetaren 36/2010)

Maria har utsatt hela sin familj för den.
Simon älskar att förnedra sig med den.
Och Brandon hade kanske dött – om det inte vore för karaoken.
Arbetaren gör ett nedslag i en värld där alla får vara stjärnor.

 

AV LISA RÖSTLUND (TEXT) & PERNILLA WAHLMAN (FOTO)

–  Ont, det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan. Kompisarna Emma och Marie tar i extra i refrängen, som om hela stället kokade. Men klockan är inte ens 21 och hittills har bara några enstaka bänkat sig i båsen längs fönstren som vetter mot Friskis&Svettis entré mitt över gatan. Vi befinner oss på krogen Lucky Bar på en liten bakgata i Gävle och det är lördag kväll.
Framför varsin Jack Vegas-maskin längst in i lokalen sitter tre män som med jämna mellanrum tittar upp för att få se ansiktena som tillhör rösterna.


Micken, den svarta pinnen i kvällens stafett, langas över i en ny, grövre och manlig näve medan de dansanta basgångarna till Kristina från Vilhelmina brakar loss i högtalarsystemet. Några Da doo ron ron och Vill ha dej i mörkret hos mig senare är lokalen lika full som besökarna, och stämningen på topp.
Vid baren står Maria Öhrn, 42, med storebrorsan Tony Öhrn, 45, som snart ska sjunga. Maria jobbar vanligtvis som karaokevärdinna, men i kväll är hon här som privatperson.
– Vi älskar det här. Jag har utsatt hela familjen för karaoke sedan jag själv började, och när man provat är man fast. Det är beroendeframkallande.
Hon har jobbat med karaoke i 16 år och berättar att hon träffat människor ur alla kategorier. För vissa av dem är karaoken en slags terapi.
– Det är många som har en hel del problem i livet, många med världens sämsta självförtroende. Men så får de vara stjärna för en kväll. Det är det det handlar om, säger Maria.


 

Medan hon pratar lämnas mikrofonen i bakgrunden över till en lång, smal gestalt i blont, uppsatt hår, svart klänning och fyllig sminkning. Kvällens mest eleganta uppsyn heter Simon Andersson. Han är 23, kommer från Gävle och stämmer upp i Cheers Half breed.
– Det var personalen här som föreslog att jag skulle sjunga just den, förklarar han.
Simon går ut i snitt en gång i veckan för att sjunga karaoke.
– På karaokehak får man vara trashig och som man vill. Jag gillar att förnedra mig själv på scenen. Jag sjunger falskt, och det är en befriande känsla att skita i det och bara ”Nu är det jag som sjunger!” Det är en förnedring, i det samhället vi lever i, att blotta sig själv. Men jag tycker det är härligt.

Snart ropas nästa artist upp av karaokevärden, en äldre försynt herre.
– Brandon, nu är det du!


Det märks på publiken att han inte är vem som helst. På Lucky Bar tycks alla veta vem Brandon är. En ung kille stegar fram ur trängseln, tar ett vant grepp om mikrofonen och möter sina åhörares blickar. Ställer sig bredbent, knyter vänster hand och lever sig in i texten till Lasse Stefanz Felicita.
Hans röst är stark.
– Felicita, du är sällsyntheten, möjligheten som alla vill ha.
Flera par i blandade åldrar bjuder upp till tät pusselbitsdans och vaggar sig in i melodin. Applåderna ackompanjeras av busvisslingar och rop när han kliver av.

Brandon Palm är 28 år och bor i Valbo, en gammal bruksort en mil väster om Gävle. För tillfället är han arbetssökande, men snart ska han börja plugga till undersköterska.
För honom har karaoken betytt allt, förklarar han över en öl, strax efter sitt första uppträdande för kvällen.
Sjungit har han gjort sedan 6-7 års ålder. När han fyllde 18 provade han karaoke för första gången. Han minns det som i går.
– Vi satt hemma och blev fulla, mamma och jag. Storebrorsan kom hem och vi tog en taxi ner till Bilagan, det mest klassiska karaokestället i Gävle. Jag sjöng Eye of the Tiger
. Fast den gången sjöng jag som om det var en kråka som satt i halsen på en tant.

Ändå blev det början på en ömsesidig kärlekshistoria mellan Brandon och karaoken. Under en lång period gick han ut för att sjunga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Nu har han dragit ner till tre gånger i veckan.
– Karaoke är en lättnad för mig. Att få leva ut sina känslor, om man är ledsen, glad, whatever.
Låtvalet beror på sinnesstämningen. Är han på partyhumör kan det bli Rebel yell med Billy Idol. Är han ledsen känns Lionel Richies Hello mer rätt.
Och det är de mörkare känslorna som hittills haft störst behov av att ventlieras.

Brandon beskriver hur han mobbades genom hela grundskolan. Hur han dras med en sned ryggrad till följd av våldet han utsattes för av skolkamraterna. Samma personer som han i dag kan stöta på ute på krogen – där det nu är han som är kung och där en dunk i ryggen följs åt av orden ”Fan vad bra du sjunger!”.
– Utan karaoken tror jag inte jag hade suttit här i kväll. Sången har nog hållit mig vid liv. Att jag har fått agera ut min ilska. Och när någon ger mig beröm försöker jag inte visa det utåt, hur glad jag blir. Men jag kan leva på det länge, säger Brandon.


 

I fjol vann Brandon Palm den regionala deltävlingen och tog sig till final i Karaoke-SM. Den långsiktiga drömmen är ett skivkontrakt, men han inser att det är sällan någon headhuntas från ställen som Lucky Bar. Därför har han tillsammans med en kompis börjat göra egna låtar.
– Vi hade en helt färdig som vi skulle skicka runt till skivbolagen. Men så pajade hårddisken.

Samtalet avbryts av karaokevärdens rop:
– Visst vill vi ha upp Brandon hit igen? Jaaaa!
Och Brandon försvinner in i det lilla människoinnanhavet för att fem sekunder senare komma tillbaka ut på andra sidan där han trivs bäst, i rampljuset.



Kommentarer
Postat av: Lisa

Att de inte tog de där bilderna. Kan inte du mejla mig dem, jag vill sno!

2010-09-14 @ 21:29:16
Postat av: Pernilla

Jag mailar nu!

2010-09-15 @ 12:46:35
Postat av: B- K

Lisas ingress till Onkelkånkel är tidernas bästa!

Är Lisa från Hagaström möjligtvis?

2010-09-15 @ 13:10:55
Postat av: Lisa

B-K. Jag älskar dig. Vem är du?

2010-09-16 @ 21:37:02
Postat av: Pernilla

Lisa det är han jag kallar Brolin-kopian som har skrivit det där.

2010-09-17 @ 16:22:15
Postat av: Lisa

Aha! Jag gillar honom. Och du, Brolin-kopian: jag är från Trödje.

2010-09-20 @ 12:20:16
Postat av: Brandon

Tjabba.... tänkte tala om att era nr försvunnit, ditt och lisas dvs. Har lite andra projekt rörande musiken som kanske kan vara ngt att göra repotage om??



Bara att maila så fort ni kan... kram från Brandon :)

2011-08-24 @ 12:55:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback