pernilla wahlman

I dag var det lite pensionärsvarning på mig. Jag skulle besikta bilen på eftermiddagen och kände därför att hela dagen var inbokad. Jag fixade i och för sig ett jobb på förmiddagen, men sedan hade jag inte tid med någonting annat än att sitta och vänta på att åka till besiktningen.

 

Det var första året den här bilen skulle besiktas eftersom jag köpte den spritt ny. Minnena från tiden med min urusla Renault dök ändå upp i huvudet när jag åkte iväg. Den blev underkänd två år i rad av samma gubbe. Det hela kostade över 15 000 en gång och gången efter har jag förträngt.

 

En gång var det i alla fall en spricka i rutan och gubben måttade och måttade med en liten pappbit innan han bestämde sig för att jag skulle få betala ännu mer. Senare såg jag den där gubben på gymmet när han låg och kämpade med en bänkpress. Jag berättade för honom att han underkänt min bil dagen före och då funderade han på att byta övning. Jag sa åt honom att jag tänker backa ut om jag ser honom en gång till.

 

I dag körde jag in och där stod två andra killar som började fixa. Jag tittade åt sidan och såg då att gubben som jag inte vill ha höll på med en annan bil där. Jag pustade ut. Men när gubbens bil åkt ut lallade han iväg åt mitt håll. ”Men håll dig på din sida du” satt jag och tänkte, men tankeöverföringen fungerade inte. Han tog omvägen förbi mig, hälsade och gick vidare fram till min bil.

 

Han gick direkt fram och tittade på strålkastarna och de var just dem jag var nervös över eftersom de var nybytta och jag var orolig att de skulle vara feljusterade. Jag hörde hur gubben började gnälla att det liksom kom ett slaskljus från de där lamporna och så drog han speglarna oroväckande många gånger fram och tillbaka. Till slut fick han ge sig. Lamporna satt där de skulle och gubben fick lalla tillbaka till sin sida.