pernilla wahlman

Nu har jag haft en kväll med dubbeltydigt after work-tema. Det var chefredaktören/ledarskribenten Kennet Lutti som firades av. När jag kom till tidningen visste jag först inte om jag skulle vara rädd för honom eller inte. Han brummade i korridorerna ibland. I början råkade jag hela tiden skriva ut på fel skrivare så att mina papper hamnade i hans rum. Jag smög in och hämtade dem när han var borta. Nu vet jag att han verkligen inte är farlig. Det visade sig att hans brumläten bara är nallebjörnbrum.

 

Nu ska jag över till min granne och där väntar en annan nallebjörn. Grannens treåriga son lade sig bredvid mig och vi delade samma kudde hela natten. Jag som alltid sover på rygg fick nu ändå ligga på sidan så att det lilla pyret skulle få plats. Jag kunde inte med att flytta på honom för han tryckte in en hand under min hals och den andra lade han över min hand. När han vaknade pussade han mig på handen och på kinden och sa ”mys, mys” flera gånger.