pernilla wahlman

Jag har varit lite krasslig. Jag är väldigt dålig på att känna efter när jag är sjuk så när jag beklagat mig några gånger förstod min bror att det var någonting som borde kollas upp och tjatade därför på mig att jag skulle gå till hälsocentralen. Det gjorde jag och när svaren på mina värden kom fick jag ett brev i handen och beordrades att åka direkt till akuten. Jag åkte ändå hem och pysslade lite och förberedde mig på att få sitta i väntrummet i flera timmar.

Men det blev ingen väntan alls för jag fick vip direkt in och innan jag hann blinka låg jag i en säng med en nål i armen. De tog lite prover och därefter trodde jag åter att jag skulle sätta mig i väntrummet, men jag fick tydligen inte lämna sängen. Jag hade 39,1 i feber vilket inte jag tyckte var någonting att bry sig om.

- Har du haft så här hög feber förut?

- Nej, men i och för sig har jag inte tagit tempen i hela mitt vuxna liv så jag vet inte.

- Men du känner att du har feber nu?

- Nej, det gör jag inte.

Jag kände bara att jag hade ont från ryggen och ner i benet och att jag var lite sliten. Det visade sig att jag hade en kraftig infektion i kroppen. De satte en massa påsar dropp och så fick jag morfin. Jag måste erkänna att jag först blev lite besviken på morfinet. Alla hade pratat om hur skönt det blir när man får det, men jag kände då inget särskilt.

- Det blev ingen fest direkt, sa jag till killen som gav mig det.

- Nej, det bjuder vi inte på.

Fast senare på kvällen när jag skulle sova, flera morfinsprutor senare, kom festen. Jag hade bara fina, rara tankar i huvudet. "Det är så mysigt här" låg jag och tänkte.

Dagen efter hade jag emellertid tröttnat på morfinet. Då låg jag kopplad med EKG, dropp och en plutt i näsan. Maskinen hade en liten saftblandare som blinkade, pep och varnade hela tiden på grund av mitt låga blodtryck. Jag sa att jag alltid haft det och bad dem stänga av den där maskinen så att jag kunde sova. Då kopplades den bort. Efter andra natten tyckte läkaren att jag var frisk nog att åka hem.

Nu är jag alltså hemma och det känns skönt. Trots att morfinet har gått ur kroppen känner jag att det var otroligt fina människor som tog hand om mig. En läkare höll mig i handen och masserade den. Jag tror att han trodde att jag var nervös. Alla andra där var också väldigt gulliga och snälla.