Liten och stor
Winston har lärt sig liten och stor. Om man till exempel har en liten och en stor penna och frågar efter den stora svarar han:
- DÄÄÄÄÄÄÄÄ. (Med mörk röst)
Frågar man istället efter den lilla pennan svarar han:
- Dä. (Med ljus och pipig röst)
Dessutom börjar han knacka frenetiskt med sin lilla näve så fort han ser en hare för det har han lärt sig genom sången ”Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port”. Det är verkligen hur gulligt som helst. Men det kan inte hjälpas hur gulligt det än är när brorsan ringer klockan 08.50 på morgonen för att bjuda på fika.
- Vad gör du?
- Sover.
- Jag gick upp klockan 6.
- Ja ha.
- Vill du komma på fika?
- Nej, jag var ut i går.
- Okej, men då kan vi i alla fall prata lite mer i telefonen.
- Nej, det räcker nu.
- Räcker det nu?
- Ja, nu räcker det.
- Okej, hej då.
- Hej då.
He he. Känner igen det där, men jag busringer faktiskt inte och väcker folk tidigt. Eller jo, jag ringde syrran igår runt nio och hon lät nog lite klarvaken faktiskt när jag tänker närmare efter. Vi facetimade faktiskt henne, just det. Hon såg nyvaken ut också.
Jag måste få träffa den där lilla gobiten snart igen. Det var så gulligt när hon redan klockan 06 planerat sin dag. Gunga, fika, bulle. :-)