pernilla wahlman

Mamma kom med ett inslaget paket i går.

- God jul! sa hon och gav det till mig.

Jag öppnade det direkt. Det var ett par byxor som jag provade.

- Du kanske ville ha byxor med raka ben?

- Jag visste inte ens att jag ville ha ett par byxor.

- Jo, det ville du. 

I dag var jag utanför Hudiksvall och plåtade en travtränare. En av hästarna ville bara bli borstad på bogen så den försökte hela tiden gå runt så att borsten hamnade där. Den gillade däremot inte att man petade på den med fingret för då blev den sur och nafsade efter en. Två getter bor också på gården. De kan buga och vacker tass. Husets hund gick hela tiden efter sin husse och gnällde direkt när husse gick ut så vovven kallas Stalkern. Det är alltid roligt med djurjobb och då menar jag inte jaktreportage utan fina, gulliga och snälla jobb. 

I går plåtade jag boxning och för alla som gillar den sporten verkar det bli en rolig helg. BK Falken arrangerar Falken cup på Estraden i Gävle. Det är fritt inträde. Tävlingsstarterna är:

Fredag: 18:00

Lördag: 10:00

Lördag: 19:00

Söndag: 10:00

 

 

Nu är det stora nyheter på gång. Gullungen Simon kan simma. I somras var han anmäld till en kurs där han skulle få lära sig simma i en tempererad bassäng men det var något fel på den så Simon fick simma i en kall sjö istället. Dessutom var det ruskigt väder så det är klart att man inte kan lära sig då. Nu har han gått en intensivkurs och för några dagar sedan kunde han plötsligt simma på den djupa delen i bassängen.

- Nu måste jag få en bulle när jag kommer hem, konstaterade han.

Simons mamma Annika var här och gjorde två jobb med mig i går. Tyvärr kunde inte Simon följa med. Trots att han bara är 7 år kan jag tänka mig att hänga med honom hela dagar. Han är så rolig och vis. En gång tjatade jag på honom att han skulle sjunga för mig för han har en otroligt vacker röst. Jag frågade flera gånger och till slut svarade han:

- Du måste kunna ta ett nej, jag vill faktiskt inte sjunga.

Det har han helt rätt i, jag måste kunna ta ett nej. Simon gillar att vara med i bloggen, här har jag inte fått nej, så jag lägger ut en grattisbild också. När Annika och jag lunchade kom det fram en annan liten kille till mig vid salladsbordet.

- Kan jag få en smörgås?

- Vill du ha den här? frågade jag och sträckte fram den jag precis brett åt mig själv.

- Nej, det är ju din men du kan bre en till mig med.

 

Först gjorde jag ett jobb i Läkerolfabriken och sedan i Läkerol Arena. I fabriken fick jag sätta på mig skoskydd, rock, mössa och därefter skulle händerna tvättas. Tvättningen ingav hopp om godissmakning. Arbetarna pratade om hur goda godisarna är precis när de kommer ut ur maskinerna och är färska och varma så jag väntade spänt på ett varsågod, men det kom aldrig något. I och för sig fick jag ta en bilpåse när jag gick ut om jag ville men det är liksom inte samma sak som att få ta direkt från maskinen. Jag är väldigt imponerad över att arbetarna som är uppsagda plikttroget jobbar på i alla fall. De verkar vara riktigt lojala och sådana bra och snälla människor borde rimligtvis få nya jobb.

Nu har jag röstat. Jag har alltid tyckt att det är ett märkligt upplägg i vallokalerna. Först ska man helt öppet plocka lapparna och på så vis visa vilka man tänker rösta på men sedan ska man tassa runt och gömma sig bakom ett skynke för att stoppa ner lapparna alla precis sett att man tagit. Jag vet att man kan ta flera lappar för att finta och förvilla de andra kring bordet men det känns ju larvigt. Nu är det i alla fall gjort.

En vän till mig berättade om ett samtal hon hade med sin son som är sex år.

- Nu är livet verkligen perfekt. Jag är fantastiskt lycklig. Jag frågade chans på Olle i dag, sa sonen.

- Vad svarade Olle då? undrade mamman.

- Han sa ja och pussade mig på kinden.

- Är du inte kär i Sara längre?

- Nej, jag tycker inte om tjejer mer.

- Så du och Olle är bästa vänner nu då?

- Men mamma, det vet du väl hur det är när man är ihop. 

Min mamma pratar med mig också, hon säger att jag är för kräsen. Nu har en före detta bankrånare bjudit ut mig. Jag tackade nej. Jag ska höra med mamma om hon blev besviken nu, om jag fortfarande ska sluta vara så kräsen.

En advokat som har väl insikt i överklassen har givit sig själv en ny uppgift och den uppgiften består i att lära mig ett och annat viktigt här i livet. Han ringer då och då och upplyser mig om saker som han tycker att jag bör känna till. Senast har han försökt få mig att förstå vikten av namn, att det har stor betydelse vad man döper sina barn till. Det finns enligt honom många socialgrupp tre namn som man inte bör använda. Min whateverinställning har gjort att de tre senaste samtalen har handlat om just det. Han märker att jag inte riktigt tar det han säger på allvar så han släpper det inte. Jag gillar honom för hans uthållighet. Jag frågade honom vilken socialgrupp Pernilla tillhör. Det blev en för lång tystnad så jag hjälpte honom:

- Okej, jag förstår, Pernilla är ett socialgrupp tre namn.

- Nej, men socialgrupp två.

Ja, hur jävligt det än är så får jag försöka leva med det. 

Annika jobbade med mig i dag. Jag mötte henne vid bilen och hon kom bärandes på en stor kartong. I kartongen hade hennes man staplat många förpackningar med olika gobitar till mig. 28 stycken närmare bestämt. Han jobbar på ett gottaföretag och vet att jag tycker om allt som produceras där. Nu har jag lyxfika för en lång tid framöver. Det är lycka det. 

På flyget upp till Luleå hamnade jag bredvid Arbetarbladets nyhetschef Ulla som skulle på kurs. Vi bodde på samma hotell. Dagen efter checkade jag in på ett hotell i Örnsköldsvik och där var det också folk från Arbetarbladet som skulle ha ett möte.

Jag fotograferade en Modospelare och precis när jag var färdig kom jag på att en vän till mig håller på dem och att han nyligen flyttat tillbaka till sin barndomsstad. När han bodde i Gävle jobbade jag hårt för att han skulle hålla på Brynäs och efter att han festat med spelarna hamnade Gävlelaget som en stark tvåa.

Jag messade honom att jag var i arenan och han ringde upp direkt och sa att han bara var några minuter bort så han kom förbi och gick en promenad längs vattnet med mig.

- Du håller på Brynäs fortfarande va?

- De ligger mig fortfarande varmt om hjärtat men du måste förstå att Brynäs slog ut Modo en gång.

- Och du måste förstå att du måste komma över det.

På flyget hem hamnade jag bredvid en kille som konstruerar bandvagnar. Han verkade inte bli besvärad av att jag var så nyfiken så jag frågade ut honom en massa om det. En liten bandvagn kostar 10 miljoner och en stor kostar över 30. Alla bandvagnar är gröna förutom en som är gråspräcklig. Den är stadskamouflerad. På företaget jobbar cirka 800 personer. Han själv pendlar till Örnsköldsvik och har där en liten lägenhet i centrum. Varannan vecka kommer en städerska och städar den. Bandvagnsföretaget betalar. Det var ingenting han förhandlade fram utan det var företaget som erbjöd honom det. Han tackade ja till det erbjudandet. 

Nu ligger jag i sängen på ett hotellrum i Luleå. Jag är här i Norrland för att jobba några dagar åt Aftonbladet. En gång letade polisen efter mig i den här staden. Jag gick i skola i Kalix och åkte till Luleå för att vinka av en vän som skulle flyga hem till Gävle. Sista bussen till Kalix gick tidigare än väntat så jag blev fast här. Jag messade min vän och berättade att sista bussen gått och sedan laddade mobilen ur. Det var lördag så jag gick på krogen för att fördriva tid. Min vän blev jätteorolig när jag inte svarade och ringde polisen som höll utkik efter mig. När jag kom tillbaka till Kalix pratade hela skolan och undrade vart jag hade tagit vägen. Det var lite pinsamt. 

Varje gång jag plåtar en Brynässpelare på Läkerol Arena går jag in i Brynässhoppen och kollar om Sandra är där och jobbar. Sandra är en urgullig tjej som jag tidigare haft som fotoelev. I dag var hon där, charmig och glad som vanligt. Jag blir glad av att hon är så glad. Alla borde gå dit och handla av henne. Brynäs guld t-shirt är riktigt billig nu, så om man inte törs gå in för att enbart glo på henne kan man köpa en sådan för några kronor.

En vän till mig berättade att hon gått hem till en kille som arbetar som lärare. Han hade gosedjur överallt. De satt uppradade i fönstret och det var fullt av dem på hans säng. Hon blev rädd och gick hem snabbt.

En annan vän berättade att hennes kille kommit hem från Kina med en present som han höll bakom ryggen för att överraska henne ordentligt. Förväntningarna blev då ännu högre. Fram kom ett gosedjur föreställandes en panda. Nu när han åkte till Kina igen sa hon: ”Bara så att du vet nu när du ska till Kina, pandan behöver ingen kompis.”