pernilla wahlman

Det där var det mest minnesvärda dop jag någonsin varit på. Prästen verkade riktigt instabil. Han skulle kunna vara prästernas motsvarighet till Dr House. Hanna hade varnat mig och berättat att hon pratat med honom inför dopet men att han inte verkade särskilt intresserad av att höra om varken henne eller barnet. Innan jag gick in kom även barnets gudmor fram till mig och sa:

– Jag är troende och tycker om kyrkan men det är ju synd på prästen. Prästen verkar inte må bra.

Jag hade tagit med mig kameran för fotografer brukar inte vilja be kollegorna att ”jobba” så jag antog att ingen skulle dokumentera det hela. Jag hade antagit rätt och Hanna blev glad och bad mig särskilt ta några bilder när dottern fick vatten på huvudet. Jag tog plats på första raden för att få fina bilder. Därefter kom prästen in och började med att hota oss. Här kommer hotet i kortversion:

­– Bara så ni vet så vill jag inte vara med på några bilder där mitt huvud syns på facebook. Om jag får se någon bild där mitt ansikte syns kommer jag PERSONLIGEN att ringa upp den personen. Jag är inte mordhotad eller så men jag har varit med om obehagliga saker och därför vill jag inte synas. HAR NI FÖRSTÅTT?

Sedan följde några andra regler som jag tyckte lät så här:

­– Ni får inte ta bilder under själva dopakten, inte heller när jag läser böner. När vi sjunger, sjunger ni också och när vi ber hänger ni med. HAR NI FÖRSTÅTT?

Nu visade det sig att jag tydligen inte hade gjort det för jag plåtade lite under tiden han pratade om annat än bön.

­– Du får INTE fotografera när jag pratar!

Jag satt ett tag och funderade på om Hin håle satt sina klor i den där prästen och just då frågade han:

­– Är ni rörda?

Jag höll på att svara att jag mest var lite rädd, men jag lyckades bita ihop. Jag tyckte inte att det var helt passande att ställa till en scen och eventuellt starta ett bråk. Prästen sa att vi fick gå runt i rummet om vi ville men plötsligt skulle han prata särskilt med gudmodern som stod upp.

­– Sätt dig! röt han till henne och sedan talade han strängt om hur en mamma och en gudmor ska vara.

Han skulle även läsa en doptext och om den sa han:

­– Det gör inget alls att ni inte förstår det jag kommer att läsa nu, för jag förstår det inte själv.

En tjej och en kille gick fram och spelade och sjöng en fantastiskt fin sång. Prästen gillade den också.

– Men du har en fin sångröst du. Du anar inte vad jag får lida på dop när folk ska sjunga så jag vet vad jag pratar om. Du har en fin röst. Till dem som inte har det säger jag inget alls.