pernilla wahlman

I dag gjorde jag ett roligt jobb. Jag var ute och åkte sopbil i Falun. Jag var givetvis tvungen att ringa och berättade det för min brors 3-åring som alltid svarar i telefonen. Samtalen till honom har alltid samma upplägg. De startar ganska artigt och avslutas väldigt tvärt.

– Hej, det är Winston Wahlman. Vem är det jag talar med?

– Det är faster. Har du främmande?

– Nej, det har jag inte. Det är ingen här. Jag har inte tid att prata och jag pratade nyss med farmor. Nu lägger jag på. 

­– Nej, du lägger inte på. Jag ska berätta att jag åkt sopbil i dag.

– Varför gjorde du det?

– Jag gjorde ett reportage om det till en tidning.

– Okej. Jag har inte tid att prata, jag har främmande. Hej då!