pernilla wahlman

I dag har jag plåtat Gif-tränaren Pelle Olsson. Först på hans kontor och sedan på träningen. På torsdag morgon ska jag även hem till honom och därefter ska vi ut och gå. Mycket Pelle blir det, men det är bara trevligt för det var riktigt intressant att lyssna på intervjun. Reportern ställde frågor, Pelle svarade och jag drack kaffe och lyssnade. På lunchen bröt vi av fotbollen med att åka och titta på hockey i Läkerol Arena samtidigt som vi åt. Reporterns häst som ska starta på Valla är barfota så vi åkte även och köpte skor till honom. Eftersom reportaget inte är publicerat så visar jag istället vad som var över Pelle under träningen, nämligen ett ganska fint moln. Jag tror att det heter cumulus nimbus.

I dag fick jag ett nytt ryck och började åter rensa. Jag åkte med hela baksätet fullt till biståndsgruppen. Många av sakerna var mammas. Det är liksom lättare att kasta hennes saker än mina. Jag ställde allt utanför containern så om någon vill ha korgar, fågelmatbord, porslin, tavlor eller någonting annat så är det bara att åka dit och hämta.

Reportern Annika och jag var i Ockelbo och firade att lillprinsessan kommit till världen i dag. Många köpte prinsesstårtor och prinsessbakelser. Jag fick i mig en bit jag med. Expressen var storsint och bjöd konkurrenten. Kommunen gav den lilla en bok med bilder från bröllopsfirandet och kronprinsparets Ockelbobesök. Annika och jag var där då också så vi finns med på några av bilderna i boken. Vi rycktes med i den trevliga stämningen och bestämde oss för att fira vidare själva. Nyss åt vi middag och drick vin på Högbo hotell och snart ska vi bada och gå och lägga oss. Jag råkade dagen till ära få en svit. Kungligt.

Jag har varit lite krasslig. Jag är väldigt dålig på att känna efter när jag är sjuk så när jag beklagat mig några gånger förstod min bror att det var någonting som borde kollas upp och tjatade därför på mig att jag skulle gå till hälsocentralen. Det gjorde jag och när svaren på mina värden kom fick jag ett brev i handen och beordrades att åka direkt till akuten. Jag åkte ändå hem och pysslade lite och förberedde mig på att få sitta i väntrummet i flera timmar.

Men det blev ingen väntan alls för jag fick vip direkt in och innan jag hann blinka låg jag i en säng med en nål i armen. De tog lite prover och därefter trodde jag åter att jag skulle sätta mig i väntrummet, men jag fick tydligen inte lämna sängen. Jag hade 39,1 i feber vilket inte jag tyckte var någonting att bry sig om.

- Har du haft så här hög feber förut?

- Nej, men i och för sig har jag inte tagit tempen i hela mitt vuxna liv så jag vet inte.

- Men du känner att du har feber nu?

- Nej, det gör jag inte.

Jag kände bara att jag hade ont från ryggen och ner i benet och att jag var lite sliten. Det visade sig att jag hade en kraftig infektion i kroppen. De satte en massa påsar dropp och så fick jag morfin. Jag måste erkänna att jag först blev lite besviken på morfinet. Alla hade pratat om hur skönt det blir när man får det, men jag kände då inget särskilt.

- Det blev ingen fest direkt, sa jag till killen som gav mig det.

- Nej, det bjuder vi inte på.

Fast senare på kvällen när jag skulle sova, flera morfinsprutor senare, kom festen. Jag hade bara fina, rara tankar i huvudet. "Det är så mysigt här" låg jag och tänkte.

Dagen efter hade jag emellertid tröttnat på morfinet. Då låg jag kopplad med EKG, dropp och en plutt i näsan. Maskinen hade en liten saftblandare som blinkade, pep och varnade hela tiden på grund av mitt låga blodtryck. Jag sa att jag alltid haft det och bad dem stänga av den där maskinen så att jag kunde sova. Då kopplades den bort. Efter andra natten tyckte läkaren att jag var frisk nog att åka hem.

Nu är jag alltså hemma och det känns skönt. Trots att morfinet har gått ur kroppen känner jag att det var otroligt fina människor som tog hand om mig. En läkare höll mig i handen och masserade den. Jag tror att han trodde att jag var nervös. Alla andra där var också väldigt gulliga och snälla.

I går gjorde jag ett snabbjobb. Jag träffade killar som strejkar. Som bevis för det hade de med sig strejkkort och allt. Det var en vikt papperslapp där det står att de är i konflikt, men ingen av dem verkade lida av att vara hemma. Själv strejkar jag inte, men jag ligger i soffan med mina hundar. Stackrarna får ont i tassarna när de går ut så de ligger och värmer sig på mig.

På Alla hjärtans dag och allt slapp jag köpa min egen choklad. Det gjorde mamma. Nu ska jag läsa tidningen och äta upp chokladen. Det är inget storartat firande men jag är glad över att jag snart får börja tugga. Just nu ligger den framför näsan på mig så att jag ska bli riktigt sugen.

Jag och min granne, tillika vän, jobbade ihop i dag. Vi började med en långlunch. Först buffé, sedan ost och kex och därefter kaffe och minibakelser. Direkt efter gick vi för att plåta och intervjua en företagare. Där fick vi kaffe och bulle. Det är liksom som ledigt när man jobbar med en kompis.

I dag plåtade jag en man. Det skulle ha gått väldigt fort eftersom det bara var två enkla varianter på honom som behövdes, men han hade tagit ett eget initiativ och ringt in en massa andra människor som han tyckte skulle vara med. De kom dit trots snöovädret. Jag förklarade att de inte kommer att komma med i tidningen eftersom artikeln inte handlar om dem. Mannen sa att de kan åka hem igen. Jag tyckte då så synd om dem att jag erbjöd mig att ta modellbilder på alla. Nu sitter jag och mailar ut mitt extraarbete.

Min vän Annika åkte ensam till Rhodos där hon bodde ospecificerat tillsammans med en okänd. Den okända visade sig vara en alkoholiserad dam som hade många flaskor sprit på nattduksbordet. Annika var ute ganska sent på kvällarna och när hon kom hem hade det sjunkit ordentligt ur samtliga flaskor. På planet hem råkade hon hamna bredvid damen igen. Annika mådde lite dåligt och frös och bad därför om en filt varpå damen påpekade att det inte är så konstigt att Annika mår dåligt med tanke på hur hon lever. I dag skulle jag också kunna leka lite duktig och påpeka för mina vänner som är här att deras leverne inte heller är så bra. De sitter och dricker whisky medan jag är nykter och jobbar.

I går fotograferade jag en kille som varit inlagd på IVA. Han blev konstig av medicinerna där och trodde hela tiden att han var på ett laboratorium istället för ett sjukhus. Han trodde att läkarna sprutade in arsenik i kroppen på honom så han ringde hem till sin fru och bad henne kolla upp vad Gävle sjukhus är för ett ställe. Nu mår han bra igen. Jag har finbesök av reportern Annika i två dagar. Snart ska vi iväg på ett annat jobb och intervjua en mamma, men först blir det lunch.