pernilla wahlman

I dag landade jag åtta gånger med det stora planet. Precis som förra gången landade jag bättre när jag låtsades att motorn kraschat. Leken går till så att när motorn går sönder drar jag av gasen helt och sedan måste jag över ett dike. Bakom diket har jag 80 meter på mig att sätta ner hjulen. Det är en konstig men rolig lek. Jag jublar varje gång jag lyckas överleva.

Förra veckan när jag gjorde ett jobb i Bollnäs gick en älg upp på vägen och stannade där. Han stod och tittade på min bil utan att flytta på sig så jag fick stanna till jag med. Efter ett tag när han tyckte att han tittat färdigt småsprang han vidare över vägen. I dag var jag på jobb i Bollnäs igen och på vägen hem såg jag åter en älg. Det verkar finnas många älgar, men jag fortsätter att vara vegetarian i alla fall.

Tidigare i dag satt jag och önskade att Lisa och Johan Röstlund skulle komma till Gävle snart och gå ut med mig. Ibland blir önskningarna uppfyllda snabbt för bara efter en liten stund fick jag ett sms. Lisa och Johan är i stan och de hoppas att jag vill gå ut med dem både i dag och i morgon. Det vill jag, men i dag går jag ut nykter för i morgon ska jag ut och flyga ganska tidigt.

I dag var jag i Bollnäs för att intervjua och fotografera Lova, 4, som är kär i Hugo, 4.

- Dagis är bra för där är Hugo. Jag brukar försöka pussa honom men han springer iväg hela tiden. Jag brukar säga ”jag är kär i dig Hugo” och han brukar svara ”jag vet.”

Man får se det positiva med det, för det är i alla fall en poäng. Snart börjar nog treorna komma också. Någonting annat som kommer är fiskmåsarna. Alltid efter match dyker de upp och cirkulerar ovanför planen till den är tom. Då sätter sig alla lite bredvid mittcirkeln. Jag har funderat flera gånger på varför de flyger dit. Det finns väl inga maskar i det där konstgräset.

Veckans morgnar har i princip sett ut så här: Vaknar, äter frukost, tittar molnhöjden på datorn, går och lägger mig igen. Men i morse var molnhöjden helt okej så jag åkte till flygklubben istället för att sova vidare. Det dröjde inte länge innan molnen sjönk ner igen så att jag inte kunde flyga mer, men jag hann i alla fall landa två gånger med planet. Landnigarna satt, jag lever och i och med det kan jag glädja mig åt helgen nu. I kväll blir det middag hemma hos Ulrika och i morgon blir det 30-årsfest.

Molnen var för låga så jag blev kvar på backen, om man nu inte räknar att andra våningen på Brända Bocken är uppe i luften för där var jag nyss och åt musslor med Annelie, Anna och den fina irländska besökaren Jessica. Hon är i och för sig svensk men har bott där borta i sju år. I morgon hoppas jag att molnen flyttat på sig så att jag kan flyga då istället.

Dagen har varit bra. Jag fixade med några fotbollsbilder som skulle skickas, plåtade en tjej åt Aftonbladet, åkte till revisorn med ett papper och bokade ett flygplan till på onsdag. Nu sitter jag och hoppas att jag kommer ihåg hur man landar. Det vore grymt bra om jag kommer ihåg det. Jag har även tackat ja till en 30-årsfest och köpt present till födelsedagsbarnet. Nu ska jag rensa ut mera kläder från garderoben.

Jag ville ligga på soffan, Annelie ville gå på pub. Jag vek ner mig. Innan puben ska vi vara hos mig och den man ska vara hos får hämta den andra. Det är en oskriven regel. Jag hämtade henne och vi gick upp i lägenheten. Då kom hon på att hon glömt sin mobil och utan den känns det tomt så jag fick köra tillbaka igen. Då kom jag att tänka på killen som hon dejtar. Han åkte nyligen från Uppsala till Gävle. Väl framme kom han på att han kanske inte dragit ur strykjärnet hemma i Uppsala så han åkte tillbaka och tittade till det innan han sedan kom tillbaka till Gävle igen.

Om jag hörde rätt så har Gefleklacken en sång där dom sjunger ”vi kommer aldrig vinna guld”. Okej det såg kanske inte ut så just i dag, men jag tycker ändå att det är en konstig inställning. Jag tycker att dom kan sjunga någonting annat.

I dag har jag både varit till revisorn och fakturerat. Därefter tyckte jag att jag varit duktig nog så jag skulle ta med hundarna på en mysig picknick i skogen, men vi hann inte vara där i många minuter innan de försvann bakom en stubbe och började slåss. Båda blev helt tofsiga och blöta i pälsen och blodet rann ner för den enas öga så när jag lyckats få loss den ena från den andra gick vi hem igen. För övrigt tycker jag som en av mina vänner: ”Det känns omodernt att deklarera.” Det måste gå att lösa det där på ett bättre vis. Att behöva ränna till Skatteverket en gång om året känns väldigt förlegat.