pernilla wahlman

Jag rensade datorn idag och hittade då några bilder på duvor. Det är Seveds fåglar och förra vintern gjorde jag ett jobb på honom. Han gick genom isen när han åkte skridskor och blev då räddad av sina grannar. Jag var där för att ge dem blommor och ta bilder.

Grannarna gick hem efter ett tag men jag satt kvar länge och fikade med Seved och hans fru. När jag skulle åka sa de att jag gärna får komma och hälsa på igen. Några månader senare körde en bil ner i ett dike och jag åkte dit för att fotografera tjejen som hjälpt chauffören att ta sig ur bilen. Jag tänkte först inte på att det var diket bredvid Seveds hus. När jag fotograferat färdigt pekade tjejen på huset och sa att där inne bor en man som gått genom isen. Först då kom jag på var jag var, så jag gick och ringde på och fick fika igen. Efter den dagen är vi riktigt goda vänner. Hans fru ringde mig i somras för att jag skulle få komma och se när deras duvor badade. Seved fyller då en liten balja med vatten medan alla duvorna väntar och när baljan är full kastar de sig i. Det blir så trångt så fåglarna får bada i omgångar. Det var verkligen gulligt att se. Duvorna är högflygande så Seved brukar ligga ute och titta på dem när de svävar runt bland molnen.

Seved berättade att innan han gick genom isen hade han hört ett skrik från ett djur och det lät som en varning så han vände och började åka tillbaka igen trots att han egentligen hade tänkt vara ute mycket längre. Han tyckte det kändes som ett mirakel för hade han gått genom isen längre ut hade han inte blivit hittad. Själv tycker jag att både han och hans fru är två mirakel. Seved är 78 år och hans fru är 75 och de är så härliga och intressanta människor. De är verkligen fina vänner. När jag såg bilderna på duvorna kände jag att jag måste åka dit snart igen för jag saknar det gulliga paret. Dessutom har jag köpt en julklapp åt honom. Han ska få isdubbar.

Shopping är verkligen inget stort intresse, men i dag på Black Friday tog jag mig ut. Jag har för närvarande ingen soffa utan sitter på en solstol och tittar på min tjock-tv. I vanliga fall har jag grundutbudet av kanaler men just nu har jag bara kanal 4 för jag har spillt mjölk i tv-dosan. Det är lite enformigt men samtidigt går det ju fort att titta i tv-tablån. Jag har en gästsolstol också och i går kom en kompis och satt i den. Han tyckte att stolarna var så sköna så han funderade också på att kasta ut sin soffa. Själv försökte jag att hitta en ny i dag men ingen föll mig i smaken. Däremot köpte jag skor, byxor, en trådlös högtalare, och en tv. I veckan fick jag fiber indraget men det är lite boxar och sånt som måste fixas innan jag kan börja zappa. I helgen hinner jag dock inte titta så mycket på kanal 4 för jag ska jag jobba väldigt mycket. Jag ska bland annat plåta bockinvigningen där Di Leva ska sjunga. Jag lägger ut några bilder som jag tog på honom när han uppträdde i Globen.

I nya numret av Året Runt har jag träffat Kjell Lönnå som pratade så fint om sin fru Ulrika. Han såg henne i publiken en gång och gick fram efter en visafton och frågade om hon kunde sjunga. Hon svarade ja så han satte igång och spelade på pianot samtidigt som hon sjöng. Hennes mod imponerade mer än rösten.

– Det förvånade mig jättemycket att hon vågade. Hon hade ingen soliströst utan mer en ”vanlig” röst.

Kjell åkte hem och skrev ett långt kärleksbrev och efter tre månader kom ett julkort tillbaka där det stod: ”God jul/Ulrika”. Men Kjell fick nytt hopp och tog bilen från Sundsvall till Stockholm där han visste att Ulrika firade nyår hos några bekanta.

– Jag körde henne hem och sedan var det kört. Hon är en så otroligt sympatisk, vacker människa och allting bara stämde. Varje morgon när jag vaknar är jag lika kär och så glad att Ulrika ligger bredvid mig. Jag hade tur som hittade en sådan fantastisk person.

Det är fullt upp med jobb. I går träffade jag en man som är högkänslig. Hans tre barn är också det. Efter honom träffade jag en kvinna vars barn har adhd, add och aspergers. Alla var nöjda och glada i alla fall och valde att se sina diagnoser som superkrafter.

Själv skulle jag behöva lite superkrafter jag med. Jag behöver kraft att stå ut med skottningen. I somras pratade jag med en kille om just det.

– Visst är det jävligt att skotta? frågade jag honom.

– Ja, roligt är det väl inte, svarade han.

– Visst blir man förbannad när man precis har skottat färdigt och plogbilen kommer och trycker tillbaka allt? fortsatte jag.

– Det är inte roligt, men jag är ju inte som dig som retar upp dig redan i augusti.

Om någon är intresserad av att läsa min önskelista så står en traktor på första plats.

Jag lägger ut en bild på en traktor som jag fotograferade när jag gjorde ett reportage hemma hos Karl Petter som var med i Bonde söker fru.