pernilla wahlman

 

Min kompis Matte gjorde en lite för bra tomteinsats som satte sina spår i Winston. I flera månader efteråt pratade han om tomten. I går redde jag i alla fall ut det där.

– Nej, det behöver jag inte vara. 

I går var jag på kräftskiva och Takida. Efter konserten drack vi vin i parken medan gruppen stod och sålde saker och skrev autografer. När kön var slut gick vi dit för att se om vi skulle köpa någonting, men vakten släppte inte in oss bakom avspärrningen.

– De orkar inte skriva flera autografer nu, sa han.

– Vi får inte komma in till er, ropade jag.

– Vadå då? Är ni för fulla?

– Nej, det är ni som inte orkar skriva flera autografer nu.

Om jag haft lite mer samarbetsvilliga hundar hade jag kunnat få fina bilder i dag. Hundarna älskar att gå på småstigar kring sjön, men de tycker ändå att det är för mycket begärt att behöva ställa upp på en bild. Alice bet efter mig flera gånger innan hon gick med på att sitta ner i några sekunder. Med totalt missnöjd min och helt utan hållning gav hon mig ett försök, sedan rusade båda i väg för att fortsätta promenaden längs stigen. 

Innan Dragon Gate i går hann jag även cruisa runt i en dubbeldäckare. Buss med chaufför fanns till förfogande mellan klockan 10-13. Ulrika dokumenterade när jag klev ur och satte mig för att arbeta.

 

Senare på dagen var jag fotoassistent eller om man ska kalla det flygvärdinna åt Henric och Joel som fotograferade Brynässpelaren Niclas Andersén.

 

Jag som fotoassistent lyckades snabbt skaffa mig egna assistenter. Paul hjälpte mig att rulla ut planet och Jonas och Lars-Erik rullade in det.

 

Gårdagens matcher såg jag hemma hos Matte. Han somnade så jag satt ensam och hejade. När Gefle vunnit vaknade han till och propsade då på att vi även skulle se färdigt matchen mellan AIK-Djurgården.

– Du vill alltså sova mer?

Här är lilltjejen som jag är faster till. Hon är cirka sju veckor gammal och har redan bytt namn flera gånger. Föräldrarna har velat så mycket att hon till slut var nära att få heta just det… Vela. För tillfället verkar hon heta Milia.

 

Hennes bror som är två år och heter Winston var också här i dag. Han verkar inte så sentimental och inte kan man köpa ungen heller.

– Har du saknat faster?

– Nej.

– Men jag har saknat dig Winston.  

– Ja, men nu är jag ju här.

– Vill du ha ett par solglasögon så att du inte får solen i ögonen?

– Nej, jag vill inte ha några solglasögon.

– Vad vill du ha då? Säg vad du vill ha så fixar faster det.

Ännu en Svensk Hjälte är dokumenterad åt Aftonbladet. Jag träffade honom i Sundborn i går. När jag ändå hade vägarna dit passade jag på att turista och spana in Carl Larsson-gården. 

Lisa var ut och åt med mig i går. Ingen av oss äter kött. Den första restaurangen tog bort kycklingen i caesarsalladen men strödde på bacon. Vi påpekade igen att vi inte äter kött så de tog ut tallrikarna. De behöll dem ett tag, troligen för att det skulle verka trovärdigt att de hunnit göra två nya sallader, men sedan kom samma tallrikar ut igen. Kocken hade petat dåligt så det var fortfarande bacon kvar. Så gör man inte! Vi försökte äta några räkor som förrätt och gick sedan vidare till en annan restaurang där vi beställde en rätt som innehöll baconrullade sparris. Jag påpekade tre gånger att vi inte äter kött och att vi därför inte vill ha baconen men tallrikarna kom ändå ut med sparrisar som var inlindade i sådana. De tog ut tallrikarna och rullade av baconen. Så ska man alltså inte göra!