pernilla wahlman

Den här veckan har jag många glada och fina jobb inbokade. Jag ska bland annat fotografera två kärlekspar. Den ena killen beskrev det hela så här: ”Jag ska ge min tjej så mycket kärlek att det sprutar ut ur öronen på henne, för det är hon värd.” Det blir även ett längre reportage åt Aftonbladet och några jobb i Sundsvall. Alla jobb handlar om glada människor så det känns väldigt bra. 

Biblioteken överlag är grymt bra men bäst är nog ändå biblioteket i Valbo där jag brukar låna böcker och filmer flera gånger i veckan. I dag frågade jag efter en bok som inget bibliotek hade så då köpte de direkt in den boken till mig. Verkligen bra service. Mina två senaste böcker som jag läst är Annika Östbergs ”Ögonblick som förändrar livet” och ”Se ljuset i det svarta”. Båda var mycket läsvärda. Jag kom att tänka på en gång när jag hälsade på en kille i fängelset. Jag var övervakare åt honom och han var så tacksam att jag ville ställa upp och vara det så han bakade hela tiden en massa goda saker som jag fick när jag hälsade på. Först blev jag alltid visiterad och därefter fick jag sitta och vänta i ett litet besöksrum. Dit kom han med kaffetermos och en massa gott. En gång hade han bakat två rulltårtor, chokladrutor, bullar och några andra kakor. Jag åt massor där i besöksrummet men det blev ändå mycket kvar. Eftersom han inte fick ta tillbaka någonting till sin cell så tog jag alltid hem det som blev över. Efter det här massbaket som han gjort kom en äldre vakt och följde mig ut. Han tittade på allt gott jag höll i min famn och sedan sa han:

– Det där tror jag inte att du får ta med dig ut.

Jag kände en enorm vaktinstinkt slå ner i mig i samma sekund han sa det. Jag fattade ju direkt att gubben ville ha fikat själv och det tänkte jag under inga omständigheter gå med på. Jag spände ögonen i honom och deklarerade att det där kan han glömma. Gubben verkade inse allvaret så han sa inte ett ord mer. Fikat följde med mig hem. 

Tanken var att jag skulle plåta ett hundspann i gnistrande sol i dag, men det var ju varken sol eller snö. Istället var jag på ett annat jobb tillsammans med Lina. Vi träffade en mamma och hennes barn. Mamman sa att hon inte gillar att bli fotograferad. Hon tycker inte alls att hon gör sig bra på bild. Dottern som ser ut som en liten docka tittade på bilderna och höll sedan med sin mamma. Hon undrade om det verkligen är nödvändigt att ha med henne.

Nu har jag givit mig själv choklad och snart är det dags att åka och köpa mig ett smycke. Är det Alla hjärtans dag så är det. Min DJ-kompis Peter förbarmade sig över mig så nu ska jag åka in till Absint och dricka champagne med honom.

Dagen till ära lägger jag ut en gullig dikt som jag hittade.

Det är omöjligt, sa tvivlet.

Det är farligt, sa rädslan.

Det är onödigt, sa förnuftet.

Prova ändå, viskade hjärtat.

I går gjorde jag ett jobb i Härnösand och stannade sedan till hos Annika i Sundsvall för att äta mat och titta på OS-invigningen. Hennes son Simon blev mätt efter några tuggor och ville sedan ha en bulle och choklad.

- Hur kommer det sig att du orkar bulle och choklad men inte någon mat?

- Ja, det är mystiskt, svarade han.

 

Killen i finkan som brukar ringa har varit tyst ett tag, men i dag hittade han en lucka för att höra av sig till mig. Det visade sig att han fått in ett hockeyspel innanför murarna och sitter därmed och spelar tv-spel hela kvällarna.

- Det här skulle jag kunna spela dygnet runt, säger han.  

Annars går många av busarna i väntans tider. De väntar på OS. Maten är bättre också sedan köket lagades. Det flyter alltså på rätt bra där inne.