Batmanfest
Batman ordnade fest i dag för han fyllde år. Killen bakom masken heter Melvin och han är nu 4 år. Sist jag var på kalas hos honom var det Byggare Bobb som var favoriten, men jag är så glad att jag inte köpte några Byggare Bob saker nu för jag hade varit så fel och så ute. Nu är det bara Batman som gäller. I present fick Melvin bland annat en batmandräkt från USA, en t-shirt med barmantryck, flera olika batmangubbar, en batmanfilm och en batmanhelikopter. Tårtan var en batmantårta och torkade oss gjorde vi med batmanservetter.
Björnspaning
Reportern och jag var ute i skogen och letade efter björnar i dag. Vi hade med oss picknick och allt, men någon björn dök inte upp. Reporterns fru ringde och hon hade däremot varit ute för att plocka svamp och gått hem just för att hon såg björnbajs. Den högen var mer än vad vi lyckades hitta och då var vi ändå ute från morgon till kväll. Det enda djur vi såg var en död räv.
Suck
Det började ju så bra och slutade så dåligt.
Gefle-Halmstad 1-2.
Se upp för utomjordingar
En polare skrev på facebook: Äntligen har FN utsett en kontaktperson för utomjordingar. Det var på tiden.
Själv missade jag nyheterna så jag googlade upp vad TT skrivit. Jag sprider det vidare för nu verkar det bli action på jorden…
Det kan vara livsfarligt att kontakta utomjordingar. Varningen kommer från seriöst håll: den världsberömde astrofysikern Stephen Hawking.
Rimligen finns det intelligent liv i rymden, säger engelsmannen i en serie program för tv-kanalen Discovery. Och risken är att rymdvarelser skulle kunna plundra jorden och dra vidare.
– Om utomjordingar besöker oss kan resultatet bli som när Columbus kom till Amerika, vilket inte blev särskilt bra för urinvånarna.
I stället för att försöka kommunicera med rymdlingar bör jordlingar göra sitt yttersta för att gömma sig, anser Hawking.
– Vi behöver bara se på oss själva för att inse hur intelligent liv kan utvecklas till något som man inte skulle vilja träffa.
Tidigare har rymdsonder haft med sig avbildningar av människor och diagram som visar var jorden finns. Radiovågor har också skickats ut i rymden i hopp om att nå fjärran civilisationer.
Hawking säger att för hans ”matematiska hjärna” är det fullständigt rationellt att det finns intelligent liv i rymden, med tanke på universums storlek.
– Den verkliga utmaningen är att lista ut hur rymdvarelser faktiskt är, säger astrofysikern, som tror att de flesta sannolikt är mikrober.
Fotokurs
I dag höll jag i en fotokurs på Arbetarbladet igen. Deltagarna var snabblärda så vi hann även med en gemensam lunch.
I går åt jag också ute. Jag beställde en caesarsallad men förklarade att jag är vegetarian så jag ville byta kycklingen mot halloumiost. Det skulle inte vara några problem. Salladen kom utan kyckling, med ost och toppad med lite parmaskinka.
Gävle-Stockholm-Gävle
Nu har jag jobbat några dagar på Aftonbladet igen. Det är alltid roligt att komma till Stockholm. Ett av jobben låg i och för sig i Gävle, så det blev till att åka hem igen. I måndags hade för övrigt en Gävlemäklare sagt att han skulle ringa och budgivningen på ett litet hus skulle börja. Jag hade i mitt huvud redan inrett garaget med ett fint silverglittergolv och fina väggar och en takkrona. Själva huset hade jag inte funderat så mycket över och tur var väl det för mäklaren uteslöt mig ur budgivningen. Jag såg väl för fattig ut kan jag tro.
Just nu
David såg mig på tv när jag var och plåtade Fredrik Reinfeldt i dag. Han skickade ett mms på det hela. Jag kände mig faktiskt lite mer engagerad än jag ser ut…
Äntligen Gefle!
Gefle vann över Brommapojkarna i dag med 2-0. Det var på tiden med en vinst där. Vad det blir för vinst i valet i kväll kommer inte jag att få veta för jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar upp i morgon.
Förutom Gefles vinst var det även lite roligt att det ösregnade på mina kollegor som stod med regnkläder och paraply medan jag flyttade mig två steg till vänster. Jag klev liksom ut ur ovädret för där jag stod regnade det nästan ingenting alls.
En dag på jobbet
Där sitter jag i gräset och jobbar. Om jag haft med mig kaffe och bulle hade jag kunnat ha en liten picknick på en och samma gång. Anders Sundin tog bildbeviset på att jag arbetar och min bild är i Aftonbladet i dag.
God morgon
Nu har jag fått min arbetstid för måndag och jag ska börja klockan 06.00. Då ska jag rycka in eftersom det behövs utvilade och pigga personer som inte jobbat med valet hela natten. Skönt att komma upp i tid. Jag hinner nog om jag skuttar upp runt halv fem.
Karaokerep
Lisa är grym på att skriva. Här var vi på Lucky Bar i Gävle och gjorde ett karaokerep tillsammans. Människorna där är helt fantastiska.
Den demokratiska showen
(Arbetaren 36/2010)
Maria har utsatt hela sin familj för den.
Simon älskar att förnedra sig med den.
Och Brandon hade kanske dött – om det inte vore för karaoken.
Arbetaren gör ett nedslag i en värld där alla får vara stjärnor.
Den demokratiska showen
(Arbetaren 36/2010)
Maria har utsatt hela sin familj för den.
Simon älskar att förnedra sig med den.
Och Brandon hade kanske dött – om det inte vore för karaoken.
Arbetaren gör ett nedslag i en värld där alla får vara stjärnor.
AV LISA RÖSTLUND (TEXT) & PERNILLA WAHLMAN (FOTO)
– Ont, det gör ont, men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan. Kompisarna Emma och Marie tar i extra i refrängen, som om hela stället kokade. Men klockan är inte ens 21 och hittills har bara några enstaka bänkat sig i båsen längs fönstren som vetter mot Friskis&Svettis entré mitt över gatan. Vi befinner oss på krogen Lucky Bar på en liten bakgata i Gävle och det är lördag kväll.
Framför varsin Jack Vegas-maskin längst in i lokalen sitter tre män som med jämna mellanrum tittar upp för att få se ansiktena som tillhör rösterna.
Micken, den svarta pinnen i kvällens stafett, langas över i en ny, grövre och manlig näve medan de dansanta basgångarna till Kristina från Vilhelmina brakar loss i högtalarsystemet. Några Da doo ron ron och Vill ha dej i mörkret hos mig senare är lokalen lika full som besökarna, och stämningen på topp.
Vid baren står Maria Öhrn, 42, med storebrorsan Tony Öhrn, 45, som snart ska sjunga. Maria jobbar vanligtvis som karaokevärdinna, men i kväll är hon här som privatperson.
– Vi älskar det här. Jag har utsatt hela familjen för karaoke sedan jag själv började, och när man provat är man fast. Det är beroendeframkallande. Hon har jobbat med karaoke i 16 år och berättar att hon träffat människor ur alla kategorier. För vissa av dem är karaoken en slags terapi.
– Det är många som har en hel del problem i livet, många med världens sämsta självförtroende. Men så får de vara stjärna för en kväll. Det är det det handlar om, säger Maria.
Medan hon pratar lämnas mikrofonen i bakgrunden över till en lång, smal gestalt i blont, uppsatt hår, svart klänning och fyllig sminkning. Kvällens mest eleganta uppsyn heter Simon Andersson. Han är 23, kommer från Gävle och stämmer upp i Cheers Half breed.
– Det var personalen här som föreslog att jag skulle sjunga just den, förklarar han. Simon går ut i snitt en gång i veckan för att sjunga karaoke.
– På karaokehak får man vara trashig och som man vill. Jag gillar att förnedra mig själv på scenen. Jag sjunger falskt, och det är en befriande känsla att skita i det och bara ”Nu är det jag som sjunger!” Det är en förnedring, i det samhället vi lever i, att blotta sig själv. Men jag tycker det är härligt.
Snart ropas nästa artist upp av karaokevärden, en äldre försynt herre.
– Brandon, nu är det du!
Det märks på publiken att han inte är vem som helst. På Lucky Bar tycks alla veta vem Brandon är. En ung kille stegar fram ur trängseln, tar ett vant grepp om mikrofonen och möter sina åhörares blickar. Ställer sig bredbent, knyter vänster hand och lever sig in i texten till Lasse Stefanz Felicita.
Hans röst är stark.
– Felicita, du är sällsyntheten, möjligheten som alla vill ha. Flera par i blandade åldrar bjuder upp till tät pusselbitsdans och vaggar sig in i melodin. Applåderna ackompanjeras av busvisslingar och rop när han kliver av.
Brandon Palm är 28 år och bor i Valbo, en gammal bruksort en mil väster om Gävle. För tillfället är han arbetssökande, men snart ska han börja plugga till undersköterska.
För honom har karaoken betytt allt, förklarar han över en öl, strax efter sitt första uppträdande för kvällen.
Sjungit har han gjort sedan 6-7 års ålder. När han fyllde 18 provade han karaoke för första gången. Han minns det som i går.
– Vi satt hemma och blev fulla, mamma och jag. Storebrorsan kom hem och vi tog en taxi ner till Bilagan, det mest klassiska karaokestället i Gävle. Jag sjöng Eye of the Tiger. Fast den gången sjöng jag som om det var en kråka som satt i halsen på en tant.
Ändå blev det början på en ömsesidig kärlekshistoria mellan Brandon och karaoken. Under en lång period gick han ut för att sjunga onsdag, torsdag, fredag, lördag. Nu har han dragit ner till tre gånger i veckan.
– Karaoke är en lättnad för mig. Att få leva ut sina känslor, om man är ledsen, glad, whatever. Låtvalet beror på sinnesstämningen. Är han på partyhumör kan det bli Rebel yell med Billy Idol. Är han ledsen känns Lionel Richies Hello mer rätt.
Och det är de mörkare känslorna som hittills haft störst behov av att ventlieras.
Brandon beskriver hur han mobbades genom hela grundskolan. Hur han dras med en sned ryggrad till följd av våldet han utsattes för av skolkamraterna. Samma personer som han i dag kan stöta på ute på krogen – där det nu är han som är kung och där en dunk i ryggen följs åt av orden ”Fan vad bra du sjunger!”.
– Utan karaoken tror jag inte jag hade suttit här i kväll. Sången har nog hållit mig vid liv. Att jag har fått agera ut min ilska. Och när någon ger mig beröm försöker jag inte visa det utåt, hur glad jag blir. Men jag kan leva på det länge, säger Brandon.
I fjol vann Brandon Palm den regionala deltävlingen och tog sig till final i Karaoke-SM. Den långsiktiga drömmen är ett skivkontrakt, men han inser att det är sällan någon headhuntas från ställen som Lucky Bar. Därför har han tillsammans med en kompis börjat göra egna låtar.
– Vi hade en helt färdig som vi skulle skicka runt till skivbolagen. Men så pajade hårddisken.
Samtalet avbryts av karaokevärdens rop:
– Visst vill vi ha upp Brandon hit igen? Jaaaa!
Och Brandon försvinner in i det lilla människoinnanhavet för att fem sekunder senare komma tillbaka ut på andra sidan där han trivs bäst, i rampljuset.
VARNING!
Om du får ett mail som säger att du ska dra åt helvete, gör INTE det! Det är ett lurmail. Det är asvarmt där och folk är skitsura och elaka!
Ryskt visa
För allmän kännedom har jag ett jobbvisa till Ryssland i mitt pass, så är det någon som vill ha ett lagligt jobb gjort där kan ni skicka mig. Det fanns en pyttechans att jag skulle åka dit i somras så därför blev jag tillsagd att skaffa mig ett visa och nu sitter klisterlappen fest där helt oanvänd. Det vore trevligt med en stämpel på det hela.
Ibizas brandman
Här är Jason. Han är en av Ibizas brandmän. Förut var han stationerad uppe i ett torn på ett berg där han satt helt ensam och spanade efter bränder. Han läste en sida ur sin bok och tittade sig sedan runt över ön. Sedan läste han nästa sida. Så höll han på hela dagen. Nu är han stationerad på brandflyget där han tankar planet med vatten. Han säger själv att han har världens bästa yrke för det brinner nästan aldrig så han kan vara på jobbet och göra det han allra helst vill, nämligen ingenting.
Kvar i Stockholm
Jag sa att jag skulle till Gävle i dag, men bilen ville annat. Det var återigen punktering på mitt däck. Snällgrannen till vänster som har tryckluft i garaget är bortrest upplyste min högra granne Erik mig om. Erik är 84 år och snygg så vi kallar honom snygg-Erik. I dag hade jag bråttom och fick åka lite taxi, men i morgon ska jag få hjälp att fixa bilen så då blir det ett nytt Gävleförsök.
Hemma
Solen verkar alltid skina på Ibiza. I alla fall 300 dagar om året och det är ju lite fler än i Sverige det. Vi har turnerat runt på olika stränder och snorklat i grottor. Hanna som var på Ibiza för femte gången känner många som är födda och bor på ön. De visade oss de bästa stränderna, de bästa restaurangerna, de bästa pubarna och de bästa av allt förutom just det Ibiza är känd för, nämligen klubbarna. Så fort jag frågade om någon klubb eller om någon dj ryckte de helt ointresserade på axlarna. De har aldrig varit på någon klubb och som det verkar kommer de heller aldrig att gå till någon. De kunde ändå sätta upp oss på vilken lista som helst så det var bara för oss att välja klubb eller dj, men de vägrade att följa med in. Inte ens när det var F*** Me I'm Famous! med David Guetta eller när Tiësto spelade kunde de tänka sig att göra ett undantag.
