pernilla wahlman

Annika var här och arbetade med mig i går. Med var även hennes man Tommy och sonen Simon. På väg till jobbet tog sjuåriga Simon min hand och så började han berätta om sin New York Yankees-keps.

- Halva kepsen är för fotboll och den andra halvan är för baseball. Den är original. Jag är ett modelejon. Jag vill alltid ha märken på kläderna och så byter jag tröja flera gånger om dagen. Jag vill alltid vara snygg.

Simon har varit med i bloggen förut och det tyckte han var roligt så jag frågade om han ville vara med igen. Det ville han.

- Ska jag bara lägga ut bilder eller ska jag göra en intervju med dig också?

- Du kan göra en intervju. Du kan fråga vad du vill om de här Trash Pack-gubbarna. Jag tycker att dom är rätt bra. Dom är kul att leka med ibland. Min kompis har faktiskt 50 sådana här. Jag har bara 39.

- Ska jag fråga någonting annat?

- Då kan du fråga om vilken som är min favorit och det är Gringe Chilli. Den är cool.

- Men får jag fråga om någonting annat än gubbarna?

- Ja, det får du gärna.

- Vad tycker du om att vara i Gävle?

- Rätt bra. Det är mysigt här. Men du vet jag skulle gärna vilja bo här också. Alla Trash Pack är på bordet. Ska du inte knäppa ett kort?

- Hur tycker du att jag ska avsluta den här intervjun?

- Skriv så här, att Simon han gillar helt enkelt allt som han gillar.

När vi senare skulle säga hej då vid bilen fick jag efter att ha tittat på Simons nalle Rune även en lektion i hur man går på catwalken. Modelejonet Simon höll ut handen i en snygg pose och satte den ena foten framför den andra. Han gick fram och tillbaka på gatan för att visa hur man gör. Några minuter efter att jag gått därifrån ringde Annika och sa att Simon ville ta en bild på mig så jag gick tillbaka. Han tog flera bilder med en datorliknande sak och sedan ritade han dit massor av röda hjärtan runt mig och så sa han att han tycker att jag är fin. Simon är fin han med så jag gör lika på hans bilder. 

Västra Gästrike Flygklubb har ett Piperflygplan som jag flög i dag. Det var en inflygning som man ska göra med nya flygplanstyper. Eftersom det var bilbingo i Storvik flög jag över till Gävle och övade där. Jag måste göra några landningar i Storvik också innan jag är färdig men det får bli en annan dag eftersom Bertil sju kanske inte skulle höras om jag gasade runt vid bilarna. Vi övade stall tre gånger. Det är när man flyger så sakta att planet till slut ramlar ner. Flygläraren gjorde det först en gång.

- Det där slutar du med! ropade jag.

Men det var utan effekt för han gjorde det två gånger till.

- Nu har jag fattat, vi behöver inte öva mer på det, sa jag och tog över ratten.  

Ulrika är helt förtjust i Brolle så i går när han kom till Skutskär blev det fest. Först hade vi uppladdning med kräftor, räkor, paj, chokladmousse och Brollemusik. Vid bordet var det någon som tog kort och jag sa att jag ville piffa mig fin innan ifall det skulle läggas ut på facebook.

- Det tar för lång tid, konstaterade Ulli.

Ulrika brukar alltid sminka mig när vi ska på fest. Hon frågar inte ens utan sätter bara igång. Så även i går och då var det piff deluxe. Först tvättade hon mitt hår, sedan blåste och lockade hon det. Vi var hemma hos Katarina som är hennes syster.

- Syrran har svindyra produkter så nu passar vi på, sa Ulli och hade i diverse saker i mitt hår.

Stolen jag satt på snurrades plötsligt runt. Håret var färdigt och det var dags för ansiktet.

- Jag gillar att ha dig som min lilla docka, sa Ulli och piffade på.

Vi tog plats längst fram vid scenen. Ulli piffade mitt hår tillrätta lite då och då. Brolle och Nanne Grönvall var toppenbra, men Ulli hade lite synpunkter på spellistan.

- När jag ropar så gör du också det, beordrade hon mig och fortsatte. Vi ska ropa Suspicious mind.

- Jaså, jag får väl göra det då, svarade jag.

 

 

Sist jag gjorde ett tågjobb åkte jag till Opera på Skäret med ett veterantåg från 30-talet. På vägen dit satt vi i förstaklassrestaurangen och serverades lunch, sedan kom vi fram och tittade på två operor och på vägen hem fick vi en 3-rätters middag med champagne. Det var ett fantastiskt jobb och det var då jag kom på att jag gillar opera. Morgondagens tågjobb verkar inte lika exklusivt. Jag ska åka med ett tåg i några timmar och sedan tillbaka med ett annat. Det blir ingen opera och frågan är om det ens blir någon mat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jobbet egentligen går ut på. Det blir spännande att se vad reportern tänkt. 

Kamratposten är en fantastiskt bra tidning som jag arbetade åt i dag. Ett av jobben var att fotografera en 11-årig kille som brukar träffa en massa kändisar. Han verkade inte alls imponerad över det utan brydde sig bara om sladdarna och tekniken bakom scenen. En artist undantaget: ”Jag gillar Sean Banan, han är min kompis.”

Men när Sean Banan frågade honom om han fick prova att trycka på lite knappar på en mixer spelade det ingen roll att de är vänner för svaret blev ändå någonting i stil med: ”Nej, då ställer du säkert till det.”

Kamratposten kan man inte köpa i affären, den måste man prenumerera på och jag tycker att alla som har barn borde göra det. 

På förmiddagen plåtade jag ett omslag till en bok och på eftermiddagen jobbade jag med fina Lina. Fina Lina har en fin mamma också och hon bjöd hem mig på middag så vi åkte dit efter jobbet. Maten var för god så nu är jag proppmätt.

Fin är även piloten Lennart som messade att han ordnat ett bidrag så att min inflygning på ett nytt flygplan i Storvik är betalt. Fina flygläraren ringde han med och sa att vi måste boka in den lektionen snart så att jag inte får ett för långt flyguppehåll.

Fina Ulli har bjudit med mig på Brolle och innan konserten får jag komma och äta kräftor och paj.

Fina Lova lät mig komma på hennes 8-årskalas tillsammans med hennes skolkompisar. Det var marängsviss, en massa annat gott, bad, 5-kamp och Winx-dockor som klär sig i fina små nätta klänningar och slåss mot de onda. Kalaset varade mellan klockan 14 och 17 och det var en trevlig tillställning men jag var ändå tvungen att gå hem klockan 16 för att sova middag.

Det är väldigt många till som är fina men de hyllar jag en annan dag för nu måste jag jobba. 

Sofiedalsvägen ligger väldigt nära Valbo köpcentrum och där bor en driftig tjej som ordnat en loppis. Hela gatan ska förhoppningsvis vara med så skriv upp lördagen den 27/7 klockan 11-15 i kalendern och kom dit och fynda då. Jag och några av mina vänner ska troligen också vara med och vi hoppas att massor av saker får nya hem så att vi får plats med nytt.

Och till någonting helt annat… Om någon har eller vet något barn som har en vandrande pinne och som vill vara med i ett reportage i tidningen så kan ni gärna höra av er till mig. Det är lite brådis. 

Det var möte på frivården i dag. Det är i princip ett ideellt arbete. Jag satt i väntrummet och funderade på hur det kommer sig att lönarbetarna på frivården sitter innanför tjocka, låsta dörrar medan ideellarbetarna får sitta i väntrummet tillsammans med ibland höga, ibland skitförbannade, ibland höga och skitförbannade människor. De tre som jag är övervakare åt är i alla fall snälla. Det sköter sig numera utmärkt. Löntagarna innanför de låsta dörrarna är fina och bra. Handledaren till mig och en av killarna som jag är övervakare åt imponerar stort. Både killen och jag gillar henne mycket. Hon är genomsnäll och lägger ner hela sitt hjärta i arbetet. Det är helt otroligt att hon orkar engagera sig så mycket som hon gör. 

I går var jag i Söderhamn på jobb. Alla är så snälla där. Det är nu två restaurangägare som säger att jag kan komma in och äta gratis i deras restauranger. "Om inte jag är där så hälsar du från mig och så går du bara in och äter." Jisses vad pinsamt om jag verkligen skulle göra så. Det är verkligen fina erbjudanden som gör mig glad men som jag inte törs utnyttja. Jag törs knappt åka dit och hälsa på för jag är rädd att det ska se ut som om jag är hungrig. I och för sig bjöd den ena på fika i går. Vid kassan stod en bössa med insamling till behövande barn så jag lade ner pengar i den istället. 

Det blev ett pass på Aftonbladet i dag. Sista timmen var lugn så då kom en kompis förbi utanför på gatan. Jag tog hissen ner för att hälsa. Han har flera olika yrken. Ett är att hänga runt med kändisar. När han håller på och livvaktar dem brukar vi bara nicka till varandra. Jag får vänta till kändisen är tillbaka på hotellet innan vi kan prata. I dag var det ingen kändis med så i dag behövde jag inte vänta alls.

Lisa och Johan är i sin stuga på en ö här utanför Gävle. Jag blir lycklig bara av vetskapen att de är i samma kommun. Nu ska jag hoppa på 16.30 båten dit. Det är den sista för i dag och på så vis kan de inte bli av med mig förrän i morgon. Det här har jag tänkt ut bra. Ett helt dygn tillsammans.