pernilla wahlman

I morse var jag på Norrländska Mästerskapen i simning. Hela tillställningen stannade upp när jag kom och det ropades ut ur högtalarna att jag var där för att ta bilder. Tävlingsledaren hjälpte mig direkt och visade vilka personer som skulle fotograferas och han gick till och med och hämtade dem åt mig. Jag plåtade snabbt, så att tävlingarna kunde fortsätta. Mycket bra.

I dag höll jag en fotokurs för Arbetarbladets lokalredaktörer. De är tacksamma och roliga att hjälpa. Dessutom är de lättlärda, så det var inga problem alls.

 

Nu ska tidningen ut och fira. Vad vi firar vet jag inte riktigt, men alla anställda ska bjudas på mat.  Jag är i och för sig inte anställd, men jag får följa med i alla fall.

I morse var jag i Skutskär på jobb. Fabriken hade öppnat ett hål i taket där de hissade ner stora maskindelar med hjälp av en kran.

 

I går fick jag reda på att jag har fått kungens plats på den orten. På brukshundsklubbens dass sitter nämligen en bild på mig. Anders på SVT såg det när han var där och filmade.

 

Först blev jag lite glad, för jag trodde att det var en bild på mig när jag håller i mina urgulliga hundar. Jag tänkte att hundklubben tyckte att det var två extremt fina exemplar av dvärgpinschrar.

 

Så var det inte. Det var jag och den där förbannade schäfern igen. Aftonbladet tvingade mig att ställa upp på den där bilden. Jag står upp, framför mig sitter schäfern och en kille och jag håller händerna på deras huvuden. Artikeln handlar om att man ska uppfostra sin kille som man uppfostrar sin hund.

 

Eftersom mina hundar är totalt ouppfostrade hade jag förträngt den där grejen. Det verkar ju nämligen inte alls lovande för framtiden.

Varför plugga till pilot när man ändå vill sitta i förstaklass och dricka drinkar?

I dag vet jag då inte svaret på den frågan, men jag pluggar vidare i alla fall.

Det blir ingen blogg i dag. Jag pluggar till det där förbannade flygcertifikatet.

Sist jag var hos tandläkaren blev det lite spänt mellan oss. I morse var jag där för att fortsätta fixa med min tand, men i dag skulle jag få en annan tandläkare.

 

Jag snabbläste på dataskärmen för att se om min förra tandläkare skrivit och varnat den nya om mig, men jag hittade inget om det. I stället såg jag den här meningen:

Patienten tror att hon i dag ska laga 46.

 

Va? Vaddå tror? tänkte jag, men jag valde att ändå inte bry mig om det där. Jag märker väl om hon börjar rota fel i munnen.

 

Jag bad återigen om en bedövningstuss innan sprutan och den satte hon uppe i gommen och det var ju märkligt eftersom 46 sitter nere.

- Nä, nu är väl tussen för högt upp? sa jag.

 

Jag tyckte att jag hörde en ”ska hon börja redan suck”  från tandläkaren, men sedan flyttades tussen ner.

Ett tag trodde jag att hon bara stoppat in en tuss utan bedövning på, men sedan kände jag att stickeffekten började kicka in. Då var det bara att höja musiken, blunda och låta tandläkaren greja på. Det gick riktigt bra. Vi höll sams hela tiden.

Britts man är i Frankrike. Britt tyckte att det var lite orättvist att han skulle få glassa runt där i en månad, så nu har Britt försökt att ordna det för sig hon med. Under tiden han varit där har hon passat på att säga upp sig från jobbet. Jag tror att hon räknat med att bli lyxfru som Anna Anka. I kväll efter Gefles vinst mot Trelleborg åkte jag och hälsade på henne och nu har ett litet orosmoln tydligen dykt upp. Nu verkar hon börja fundera på vad hennes man egentligen kommer att tycka om omställningen.

- Han kommer hem till en arbetslös fru, en tonåring som upptäckt att det finns en värld utanför Strömsbro och en åttaåring som är argare än någonsin.

Reseledaren Hanna är en mycket driftig person. Att resa med henne är verkligen glidigt. Hon tittar upp allt och letar ut roliga saker som vi ska göra. Vi andra följer mest med. I kväll ringde hon och nu håller det på att spåra ur. Nu har hon kommit på att vi ska festa på ett dårhus i Japan. Det är tydligen det nya. Men jag är inte den som är den. Det kan ju bli riktigt roligt det där.

Det blev en kort dag i dag. Jag väcktes 12.30 och sedan dess har det inte hunnit hända så mycket i mitt liv. Eftersom Britts vinkinlägg blev omtyckt, går jag helt enkelt in och snor ett till i dag. Nu har turen kommit till Britts nya hobby. Att spana på grannarna, medan hennes man är i Frankrike på bokmässa…

 

I dag har jag roat mej med att stå bakom gardinen och kikat på mina grannar. I förmiddags gick grannfrun i väg med sina tjejer. Barnen var finklädda, och jag undrar varför inte sexåringen är i skolan? En stor svart skåpbil körde in på radhusområdet. Den tillhör ingen av oss. Såvida inte någon av grannarna köpt en ny bil. Är det någon som vunnit pengar tro? Ett annat grannpar står vid vägen och kramas. En resväska står bredvid dom. En av dom ska tydligen resa bort. Det ska bli spännande att se vilken. Jerker har tydligen haft en liten sovmorgon, han var sen till jobbet på cykeln idag. Och i mellanstora längan har fem av sex vackra blomsterarrangemang i krukorna på trappan. I den sjättes står det innebandyklubbor i höganäskrukan. Det var konstigt. Posten kom. Nu blir det liv och rörelse. Även jag går ut och ser efter vad han kom med idag. Ett stort brev till mej! Och det är från mej! På en kurs för länge sedan skulle vi skriva ett brev till oss själva. Det hade jag glömt bort, så det kändes konstigt att öppna det och läsa Tjena Britt! För ett ögonblick undrade jag vem det var som skrivit att jag inte skulle glömma bort att tänka multimedialt, men sen kände jag igen min egen handstil. På eftermiddagen satt en annan grannfru utomhus och fikade med sin mamma. Men....ballerinakex??! När Findus har så goda kanelbullar som bara är att värma i micron. Och där gick Göte iväg med två tygkassar. Det är tydligen storhandling på gång. Ja jösses, vem behöver träffa en massa författare på någon bokmässa när det händer så mycket här?

När jag är lat och fantasin är på semester har jag kommit på någonting fiffigt. Jag går in på Britts blogg och väljer ut något roligt inlägg som jag norpar rätt av. Det här har jag snott i dag:

 

Dagens morgonpromenad. En man i bil kör ut från en utfart.
Han vinkar så rart till mej. Inte som så att han lyfter hela
armen och morsar glatt, utan ett gullvinka, med handflatan
stilla och lite vift med fingrarna tätt sammanpressade.
Självklart vinkar jag tillbaka på samma sätt och ler så rart
jag kan i kylan. Jag vinkar och vinkar, för han slutar ju aldrig
att vinka. Så kör han iväg, när jag nästan är framme vid
bilen. Nu hann jag ju inte se vem det var. Det kommer en
till bil, vid samma utfart. En till som gullvinkar. Då vänder
jag mej om. Tittar på huset som jag just gått förbi. I fönstret
står tre små barn. Dom vinkar till sina föräldrar som just
släppt av dom på det nybyggda dagiset. Inte var det någon
som vinkade till mej inte.

Det bästa med Gävle måste vara alla restauranger. Överallt är det gott.

 

I dag åt jag, Katarina och Ulrika på Libanesen på hörnet.

De har nyligen börjat med luncher och nu har vi bestämt att vi måste ge restaurangen lite gratisreklam så att folk börjar gå dit. En sådan god restaurang får nämligen inte gå i konkurs.

 

När jag gick tittade tjejen som arbetar där nyfiket och förväntansfullt på mig, men jag glömde tyvärr helt bort att berätta att jag tyckte att maten var god. Nu skäms jag lite över det.

Maten var i alla fall inte bara god, den var till och med underbart god.

 

Den lilla restaurangen Mezopotamya som ligger på söder bredvid ICA får inte heller glömmas bort.

Min skönt oblyga vän Tina säger nu att hon äger halva Stockholms innerstad. Hon är mäklare och har tidigare haft Vasastan. Nu har hon köpt Östermalm också.

 

Vi fikade på Lewinsky´s vid S:t Eriksplan i dag. Där började vi lite smått att planera årets jul. Tina och jag har lika åsikter angående tomtar och sill och skinka och granar och pynt. Så länge vi inte har några barn orkar vi inte med det där. I alla fall inte varje år.

 

Tina tycker att det är passande att sticka utomlands varje jul, själv tycker jag det är lagom att fira vart annat år. I år är i alla fall inte ett julår. Vi ska jobba för att få med oss våra mammor till solen. Mammorna ska roa varandra, medan Tina och jag ska surfa.

Jag ringde till mamma och hörde att det regnar i Gävle, så jag har bestämt mig för att stanna kvar i Stockholm.
Min bror och jag fikade på Room. Vi beställde en bit av varje kaka så att vi skulle få smaka på allt.
Min bror åkte därefter och tränade, medan jag skyndade i väg till systembolaget.
Det var många som rusade mot dörren precis innan stängning. Här är det tydligen många som är sista-minuten-törstiga.
Min brors kommentar:

-       Alkoholister brukar skynda mot ingången.

-       Ja, men jag visste ju inte när de stänger.

-       Bra, då kan jag vara lugn. Alkoholister har stenkoll på det.

Det är många som är upprörda över Gävles rondellkonst. Tidigare ställde folk ut bockar i stället för hundar i rondellerna, men nu har de gått över till större prylar.

 

En Volvojeep som målats rosa och vällts omkull kostade cirka 270 000 kronor. Den heter ”Priapos trädgård”, av Ingo Vetter, konstprofessor i Umeå.

 

På eftermiddagen i dag åkte jag till Stockholm och såg då att rondellen har piffats till ytterligare. Någon har målat en köksspis blå och ställt den framför jeepen. Framför spisen ligger en trasmatta och en bit bort står en rondellhund. I en annan rondell har någon ställt en gräsklippare som de målat i samma färg som jeepen.

 

Jag väntar med spänning på rondellernas fortsatta tillväxt. Det är på väg att bli färgglada små konsttippar lite här och där.

Nils och jag var ut och intervjuade människor på stan i dag. En av personerna vi pratade med är en känd kommunpolitiker här i Gävle. Han hade sin rottweiler med sig.

-       Hunden är så snäll så, sa kommunpolitikern och släppte fram den till hundrädda Nils.

Den snälla hunden taggade i gång direkt och hoppade upp och högg Nils i armen.

-       Han brukar vara snäll. Han vaktar bara mot svartklädda machomän.

Vovven hade igen koll, för Nils är bara genomsnäll.

-       Tycker du också om hundar? frågade politikern mig.

-       Nej, inte tillräckligt mycket för att klappa den där.

 

Hunden på bilden är oskyldig.

I kväll ska jag gå på klubben KOKO i London. Jag ska även passa på att åka London Eye och gå på restaurangen Hakkasan.

Annelie och jag ska dit på en liten minisemester. Vi ska bo hos en kille som gör filmeffekter. Vi gjorde ett försök att åka till London förut, men efter att ha tittat på filmen Hellboy som han jobbat med ångrade vi oss.

 

Nu har vi smält den där dåliga filmen och nu fokuserar vi i stället på hans arbete med Harry Potter. De filmerna är i alla fall grymt bra.

Kalmar var toppen, men nu är jag tillbaka i Gävle. Min vän Lisa vill också flytta hit och hon har goda skäl.
- Stockholm är kul men man vill ju ge sin son det finaste man kan ge en människa: gävlemålet.

En i kursen recenserar barnböcker. Hon berättade att när barn leker vill tjejerna oftast inte vara Pippi utan de väljer att vara Annika i stället.

En liten kille som hon känner har däremot bestämt sig för att han ska klä sig som Pippi. I sex månaders tid har han hållit på med det där och han envisas konstant med att kalla sin lillasyster för Herr Nilsson.

Läraren säger åt oss att vi ska använda vår lillhjärna mer. Det jobbiga är att jag inte alls kommer ihåg varför. En i kursen säger i alla fall att han använder sin:

- Jag använder min lillhjärna så mycket att till och med Ior skulle skämmas.

Det är som alltid roligt att vara i Kalmar. Sist jag var här fick jag lära mig hur telefonavlyssning fungerar. Det var en mycket bra och givande kurs. Det tjuvlyssnas hejvilt här i världen.

 

Men nu bryr vi oss inte om det, för den här gången lär jag mig att plåta fina porträtt. Dagens teori är över. Nu väntar en fotouppgift ute på stan. Uppgiften ska utföras snabbt och effektivt och därefter väntar traditionsenligt ett restaurangbesök.

I morgon efter fotbollen flyger jag till Kalmar, så jag hoppas att det inte blir allt för många tilläggsminuter. Varje gång jag är i Kalmar brukar jag även passa på att åka till Öland.

En av mina vänner är som MacGyver. Han är grym på att bygga och att göra ritningar. Här till exempel har han ritat lite på en slags bil som man kan spränga en bomb under utan att bilen går sönder.

 

http://www.youtube.com/watch?v=MzXnWFHZum8

 

Och här har han ritat en maskin som tassar omkring i skogen. Storheten med den här är tydligen inte att den går, utan att tassarna känner av om det kommer en sten i vägen.

 

http://www.youtube.com/watch?v=CD2V8GFqk_Y&feature=PlayList&p=1341BCDC44F3C10D&index=24

 

Inte nog med att han kan rita, han är även en gradering från att få Hall of Fame i dykning. Det känns tryggt, så han har lovat att vi ska dyka tillsammans. Han har även lovat att fixa fram en dykarutrustning till mig, men det verkar vara svårare än att rita bombbilar och tassande maskiner.

Det är en stor dag i dag. Jag ska på min sista flygteorilektion. I och för sig har jag en massa prov kvar att skriva, men det är skillnad för det får jag göra när jag vill.

Klockan 22 är jag nöjd och glad för då har jag betat av alla böcker och all teori. I och för sig gillar jag mina lärare och mina kurskamrater väldigt mycket, men eftersom rasten är exakt 300 sekunder lång är det inte så mycket att glädjas åt. Nu åker jag alltså i väg för fyra timmars intensivt trök.