pernilla wahlman

Igår beställde jag en ny kamera och ett nytt objektiv. Det känns helt ok att betala kameran. Men att slänga ut pengar på ett nytt sigmaobjektiv 120-300 på grund av att en oärlig person snodde det på sista allsång på Skansen är mindre roligt. Oärliga personer förtjänar lite stryk. Det tyckte en vän till mig också som hade planer på att stoppa en råttfälla i väskan och gå på stan med synlig plånbok bredvid. Jag vet inte hur det gick med det, men det skulle vara roligt att se några ficktjuvar få ont i fingrarna.
Det är alltså en ganska tråkig dag idag. När man han tråkigt är det bra att hitta på någonting som gör en glad. Därför ska jag gå på restaurang nu.

Jag plåtade ett bröllop i helgen. Hon ville ha ett stort sagobröllop och han ville inte gifta sig alls. Dom kompromissade och hade ett litet bröllop nere vid stranden. Det var snabbt avklarat, men det var väldigt fint så länge det varade.
Dom firade med spa, själv firade jag med en muffins på kungsholmen.
Väl hemma skulle jag rosta bröd. Hårt bröd. På tv hade dom sagt att det skulle smaka jättegott. Vad dom inte sagt däremot var att brödrosten kunde börja storbrinna. Jag drog ur sladden och lät mackan brinna upp. När jag fått tyst på brandlarmet provade jag igen. Den här gången var mackan bara nere några sekunder. Den var lite varm när jag åt den. Det smakade inte så bra. Det behöver ni alltså inte prova.

En kompis ringde igår.
- Pernilla jag har hittat en tjej. Jag kände att det är så pass seriöst med henne så när jag sov över tyckte jag det var bra att vänta med sex. Vi pussades bara. På morgonen låg vi med varandra.
- Hade ni väntat färdigt då? frågade jag.
- Ja, skrattade han och fortsatte.
- Du måste hjälpa mig skriva ett gulligt god natt sms åt henne nu.
- Skriv ”god natt jag ska drömma om dig”.
- Nej vi har ju inte setts så länge, det blir för personligt.
- Ok skriv ”Jag tänker på dig”.
- Men klockan är ju halv tolv. Tror hon inte att jag sitter med ballen i handen då?
Jag kom med en massa andra sms förslag också, men dom ratades allihopa. Efter 40 minuter konstaterade han:
- Klockan är för mycket. Nu sover hon redan. Hon får ett morgon eller middags sms istället.

- Pernilla du kan få min blomma, den kostar mig för mycket, sa Hanna.
- Vaddå kostar? frågade jag.
- Ja den tar ju upp en kvadratmeter och därmed kostar den mig 100 kronor i månaden.
Nu har blomman flyttat från Stockholm till Gävle. Där kostar den liksom lite mindre.

I fredags var jag ut och gjorde reportage om olika bartendrar i Stockholm.
Min kompis Hanna ringde för att planera en utekväll med mig. Undertiden jag pratade med henne pratade reportern med bartendern.
- Ni journalister dricker ju så mycket, sa bartendern.
- Näääää jag går nästan aldrig ut. Jag förstår verkligen inte vad det där kommer ifrån, svarade reportern.
Precis när hon sagt den meningen hade jag pratat färdigt i telefonen och vände mig till dom och sa någonting riktigt opassande.
- Nu måste vi skynda oss så jag får åka hem och dricka sprit.

Jag drack bara lagom mycket. För i lördags jobbade jag. (kväll)
Jag, Nicklas Bodell och hans hund Molly åkte till Östermalm där vi gick på ett nyöppnat fik. Därinne satt minst fem hundar med sina hussar och mattar. Jag och Nicklas tog en latte medan Molly tog en hamburgetallrik. Men hon var inte så sugen så det blev en doggy bag av det hela.
En enkät gjordes också. Fyra vanliga hundar och en kändishund fick svara på frågan om deras favoritkäk. Kolla noga in hund nummer fyra i enkäten. Den är riktigt snygg.
Jag ringde upp Lars-Åke Wilhelmsson (Babsan) och tog hans hund Pajas som kändishund. Lars-Åke blev glad att Pajas skulle få vara med och han skulle gå till hundfiket. Men precis som i människovärlden får kändishundar komma in på många ställen ändå. Så det blir nog inte så märkvärdigt för Pajas att gå dit.

På söndagen gick jag och Hanna på musikalen Mamma Mia. Nyktra förstås. För nyktra är vi journalister faktiskt nästan jämt.

Idag är det mode i tidningen. Jag var ute med två modeller och en stylist som sprayade och pudrade dom var och varannan minut.
Vi åkte runt på bakgatorna i Stockholm och kollade in nischade svindyra butiker.
Jag fick också vara med på bild. En såkallad bylinebild som man brukar ha när man gör större reportage.
Idag när jag slog upp tidningen såg jag dom fina perfekta modellerna och bredvid dom var jag själv med opudrad näsa och tovigt hår.
- Det där var ju inte så roligt, sa jag på morgonmötet.
Chefen var inte sen att haka på.
- Du skulle ha satt lite färg i ansiktet, så att du blev lite snygg.
Jag har en liten rast nu innan nästa jobb. Jag ska kanske dra ner i gallerian och shoppa smink. Sen kan jag komma tillbaka med röda kinder som en riktig påskkärring.

The Hives spelade på Skansen för två helger sedan. Många av mina vänner från Gävle var där. Dom messade att jag skulle komma. Jag och några arbetskamrater gick faktiskt dit, men Jimmy Wixtröm som körde orkade bara höra en halv låt sedan blev han otålig och ville kolla på isbjörnarna istället.
Vi gick iväg in i parken för att leta. En fet gris och två sälar såg vi i alla fall. Jimmy skulle klappa en av sälarna och stack in huvudet mellan stängslet. Precis samtidigt tittade sälen upp så dom hamnade ansikte mot ansikte. Jimmy blev skiträdd och skrek. Sedan hade vi tittat färdigt på djuren. Istället fick jag plåta Jimmy när han satt på en låtsasbjörn, låg på en låtsasbjörn, stod på en låtsasbjörn, satt på en låtsashäst, låg på en låtsashäst, stod på en låtsashäst och samma sak med en låtsastupp. Det tog lång tid innan Jimmy var färdigplåtad. Då hade The Hives slutat spela. Mina kompisar hade gått hem utan att jag fått säga hej och utan att jag fått lyssna på någon låt.
Förra lördagen tog jag igen det hela med att gå på konsert utan Jimmy. Jag var på Lars Winnerbäck.
- Vad spännande att se vad som händer efter dom tre första låtarna sa Hanna som också är fotograf.
(Det är ju oftast dom tre första låtarna man får plåta när man jobbar)
Det var riktigt roligt att gå privat på konsert. Att inte behöva bli utkörd efter några minuter utan lugnt få stå kvar hela konserten. Det ska jag göra flera gånger.

Bimbosar göra sig icke besvär.
Så säger Bernd Büttner att jag ska skriva i min annons när jag säljer mina valpar.
Dom är små, dom är gulliga och många Paris Hilton wannabes skulle vilja ha dom och klä dom i rosa. Men det går icke för sig.
Jag har garderat upp mig med ett kontrakt som måste skrivas på.
En kollega frågade om jag har någon punkt på kontraktet där det står:
Om valpen gnäller på kvällen, ska den genast lämnas tillbaka morgonen efter.
Så hårt är det inte. Men nästan. Kontraktet går ut på att om jag tycker hunden har det dåligt på något vis så tar jag tillbaka den.
En hund har redan fått en ny matte. Där är jag inte orolig. Men det ställs hårda krav på dom kommande köparna. Det finns alldeles för många idioter i världen.

Bildredaktör Pether ringde igår och frågade om jag tänkte jobba klockan nio som vanligt. Det var en snäll fråga med tanke på att jag enligt schema faktiskt ska börja då.
Eftersom jag jobbat sent kvällen innan undrade han om jag möjligen sovit kvar i Gävle, men det hade jag som tur var inte gjort.
Jag fick ett jätteroligt jobb.
Jag och Ronnie Sandahl åkte ut på en Rib. Det är en gummibåt med fyra motorer som går från 0-100 på 3,7 sekunder.
Först fick vi smörgås och kaffe på bryggan vilket passade mig utmärkt eftersom jag inte hunnit med någon frukost.
Där satt Dominika Peczynski och stressade upp oss över båtfärden.
- Jag skulle aldrig våga, sa hon gång på gång.
Vi tog på oss en skyddsdräkt och skidglasögon. Sedan åkte vi iväg. Vi väntade in och åkte bakom Cinderella II och hoppade över vågorna från den båten.
Efter ca en timme stannade vi för att fika lite till.
Då ringde Ronnies chef och frågade om han inte kunde komma hem snart och göra ett annat jobb. Ronnie svarade att vi stannat med båten och skulle åka tillbaka om ett tag.
- Kan du inte ta dig hem på något snabbare sätt? frågade Ronnies chef då.
- Med tanke på att jag åker med norra Europas snabbaste båt så tror jag nog inte att det är möjligt, svarade Ronnie.

Annika Sörenstam hade presskonferens igår. Jag pepprade på med bilder. Dom andra fotograferna undrade nog varför jag var så ivrig.
Efter några minuter skyndade jag mig ut för att åka 20 mil till nästa jobb.
Det jobbet var på hemmaplan med Jimmy Nordin. Först var det bara vi där, men sedan såg jag Expressen sitta och trycka i sin bil längre upp på vägen.
En kompis på Expressen ringde passande nog till mig för att fråga hur det var med mig.
- Du kan hälsa Henrik att han inte behöver sitta och trycka i sin bil längre. Jag har redan sett honom.
Efter Expressen kom TV4, Arbetarbladet och Metro, som alla stod för att hälsa Jimmy välkommen hem. Vi väntade länge och tillslut dök han upp.
Senare på kvällen skulle vi få en intervjutid sa han.
Jag och reportern åkte för att äta pizza så länge, men en minut efter att vi fått maten ringde dom och ändrade vår intervju. Vi tog hämtkartonger som stod bredvid vårt bord och lade ner maten där istället. Pizzabagaren som inte var i samma rum måste ha trott att vi åt på rekordfart.
Intervjun gick bra. Jimmy sa att han var nöjd med uppmärksamheten. Hans sexshop säljer bra och han fick nämna sitt företagsnamn några gånger i tv.
När vi var färdiga ville Jimmys kompis Anders Bergström visa mig någonting roligt.
Jag fick provåka hans Segway. Det är en grej på två hjul med ett styre som man står och åker på. Den ser ut som en handgräsklippare. 60.000 kostade tydligen den lilla leksaken. Nästan lika dyr som min kamera.

Om du inte håller käften snart slår jag ihjäl dig.
Det meddelandet fick jag av Jimmy Wixtröm på msn precis när två av mina chefer gick förbi.
- Chefer, chefer, ropade jag.
Dom kom och kollade.
- Vill du stämma honom? frågade Mats som pluggar juridik.
- Jag tror det, svarade jag.
Jimmy som satt en bit bort hörde.
Senare åkte han ner med mig en bit i hissen och hoppade av vid markplan där hans bil var parkerad. Jag åkte vidare ner i garaget.
Där nere kom en bil åkandes i full fart. Den körde upp bredvid min och i den satt en idiot med vit äcklig mask för ansiktet.
- Nu blev du rädd va? skrek Jimmy.
- Nej inte ett dugg, ljög jag.
- Jag tänkte först springa ner för den sista trappan och hoppa på dig istället, men det kändes för taskigt.
- Det var ju vänligt av dig att låta bli med det, svarade jag.
- Tack, svarade Jimmy och tryckte pedalen i botten och åkte iväg.

Den här veckan är det Pridefestival i Stockholm. Det är jag, Ronnie Sandahl och Jessica Ritzén som bevakar det.
Jessica och jag träffade tre transexuella som ska byta kön från man till kvinna. Dom är födda i fel kropp. Vi gick även på röstskola som hjälper transexuella att lära sig prata.
Ronnie och jag gick på SLM klubb och träffade en läderbög. Där inne fanns det burar, koppel, piskor och som Ronnie sa:
- Små vilorum på arbetsplatsen.
Vilorummen bestod av hängmattor i läder. Jag ville plåta för att visa Jessica som inte var med, men det fick jag inte.
Jan Guillou och Amelia höll i inledningstalet på festivalen.
Jan var snäll mot mig.
Skönt.
Minuten före hade han nämligen surat ur på SVT:s reporter som kallade honom homofob.
- Det är det fulaste man kan bli kallad, sa Jan till oss.
Vi håller med. Det är inte bara fult att vara homofob det är rent av urlöjligt.

Min kollega Fredrik trodde att bilen bakom var en "sketen BMW som ville rejsa".
Fredrik hade fel. Den sketna BMW:n som kom ikapp var en polisbil.
Osis.
Istället för 70 åkte Fredrik 150 km i timmen genom Stockholm.
Poliserna sprang fram till bilen och lyste in med ficklampa så Fredrik blev bländad.
- Bilen din går bra, sa den ena polisen.
- Mmmm, svarade Fredrik, som nyss köpt den.
Nu har Fredrik fått tillbaka sitt körkort och han har även hunnit byta bil.
- Den här tänker jag inte rejsa med, sa Fredrik klokt.