pernilla wahlman

Plåtade nyss älgar i Ockelbo.
Två nya flyttade dit idag. Nämligen Daniel och Victoria.
Två namn som får tidningarna att vakna.
Älgarna själva verkade först lite slöa.
- Pussas, nosa, stå i alla fall nära varandra! bad vi Daniel och Victoria.
Dom verkade lagom intresserade av att visa upp sig i tidningen.
Men när Daniel inte trodde att vi såg försökte han para sig med Vickan.
Han var lite tafflig.
Jag har plåtat älgar förut. Tyskarna blir som tokiga.
Imorgon kan dom gott ringa och köpa lite bilder och den här gången ska dom betala för sig.

Meddelande till mina facebookvänner.
Jag är lite sen i utvecklingen. Nu ligger några av er där, men jag vet tyvärr inte riktigt vad jag ska göra med er.
Håll ut bara. Om några veckor kanske även jag förstår storheten med det där.

Det bor en vän av ordning i mitt hus.
Vän av ordning personen sätter upp fula lappar.
Jag har problem med lappar av typen: Diska efter dig, din mamma jobbar inte här.
Idag rev jag ner två i tvättstugan. En på insidan och en på utsidan. Jag såg ingen nytta med dessa.

OBS!
Se till att dörren går i lås efter dig. (Oftast står den öppen)

Dörren i fråga är stentung. Om man så stänger den försiktigt, så smäller den igen i alla fall.
Det är omöjligt att dörren kan råka vara öppen.

Nu är lapparna borta. Allt är frid och fröjd.

Lapplisorna fyller tydligen 50 år nu.
Grattis alla med detta hedervärda yrke!

Bisse flyttade en trapp upp i sitt hus.
Ett halvår efter ringde Skatteverket.
- Har du flyttat frågade dom?
- Ja för ett halvår sedan.
- Men det måste du meddela till oss!
- Ja men jag bor ju kvar på samma ställe.
- Du hade ju flyttat sa du.
- Ja en trapp upp.
- Det måste du meddela till oss.
- Men posten kommer ju rätt, så vad är poängen?
- Du måste meddela till oss om du flyttar.
Bisse fick hem ett papper som han skulle fylla i. Men han lade det i högen mindre viktiga saker att göra. En månad senare ringde skatteverket igen.
- Du har ju fått ett papper du ska fylla i. Du måste meddela att du flyttat!
- Vad är det med er? Ska ni göra hembesök eller vad är det frågan om? svarade Bisse.

Klas och Bisse jobbar på ett filmproduktionsbolag.
Idag är chefen borta.
Då passade dom på att ringa in mig på jobb.
Först hade vi picknick uppe på taket. Det var så mysigt med termoskaffe och solsken.
Sen tog jag några bilder och efter det var det lunch.
Klas och Bisse hade nämligen fått tag i ett företagskort som skulle användas.
Trevligt värre.

I morse åkte jag till Uppsala för att var med i tv4.
Jag fick en kopp kaffe för att vakna och lite puder i ansiktet. Sedan var det dags att komma in i studion, där jag skulle prata om mina bilder.
Micken gjorde så min tröja åkte ner lite. Jag hade fullt sjå att fixa till det innan sändning. Jag tänkte att om jag råkar snacka en massa skit så ska det i alla fall se bra ut.
Bilderna som skulle visas mailade jag in redan igår.
Programledaren Charlotta ringde upp och sa ungefär såhär:
- Man behöver inte skicka jättefina bilder, det är bättre om man har några man kan prata lite kring.
Jag hade ju redan skickat iväg skiten och blev lite nervös med tanke på att jag måste rädda allt med bra historier.
Men nervös behövde jag inte vara. Alla var jättegulliga. En studiovärd tog bra hand om mig och Charlotta var duktig, så det hela gick helt ok.

Med ett spöklikt ansikte gick jag ut på gården idag. Jag ska vara med på tv imorgon och ansiktsmasken var ett sista misslyckat försök att få fin hy.
Grannens städhjälp fick syn på mig. Han tittade en gång och gick vidare.
Efter några steg undrade han väl vad fan han hade sett egentligen så han hoppade runt och tittade en extra gång.
På lördag ska jag på finfest. Passade på att testa min klänning för att se om den ska sys om eller inte. Städhjälpen fick syn på mig ytterliggare en gång när han kom ut ur huset. Denna gång stod jag i aftonklänning och tofflor.

Kort rapport från matchen.

Gefle vann och det var ju en jäkla tur. Dom måste hålla sig kvar av minst två anledningar.
1. Gävleborna behöver roas.
2. Jag behöver lön.

Yannick Bapupa verkade vara glad att få skutta omkring ute i det fria igen. Han var pigg i sina små tassemassingar.

Gefle verkar snåla in lite. Förut fick man smörgås till pressfika, det får man inte längre.

Min vän Daniel är en skiträdd skåning. Jag hittade en liten text han skrivit om mig och min bilkörning.

Jag har en vän i Stockholm som äger en bil och inte drar sig för att använda den.
Det är mycket märkligt, tycker jag. Men hade jag varit från Norrland hade kanske jag också förstått charmen med att kryssa mellan filer och känna adrenalinet pumpa när man inte vet om chansen till överlevnad är störst med gaspedalens eller handbromens hjälp.
En sak är i alla fall säker. Utan P hade jag aldrig gett mig ut i Stockholms schizofrena trafik. För att få mig bakom ratten här hade det nog krävts både en impulsiv massmördare och en skarpladdad pistol mot min tinning.
Nåväl, några sådana påtryckningsmedel behöver emellertid inte P - vilket man en och en annan gång förbannat.
När man sitter i hennes välstädade bil tror man nämligen ständigt att ens sista stund är kommen. Det körs mot rött, giras framför bussar och parkeras som om Stockholm vore Palermo, eller någon annan stad där antalet bilbucklor är fler än rynkorna i yogurtreklamen.
Där sitter jag ensam i mitt passagerarsäte, tar spjärn mot vindrutan och ber en stilla bön. Måtte gud lyssna på mig nu och förlåta min ignorans som varat sedan konfirmationen, tänker jag.
Och visst har Gud fader lyssnat. För ännu lever jag och på något sätt har de där bilresorna förvandlats till ett slags spänningsheroin för mig. Numera får jag, liksom P, kickar av att leta parkeringsplatser. Ofta slutar det på utrymmen som inte ens min gamle fotografkollega, Janne Aldosson - i mina ögon en parkeringarnas fältmarschalk, en man som varken räds lapplisor eller förbudsskyltar - skulle komma på tanken att ställa bilen på.
Själv säger P att hennes bil är den tryggaste plats jag kan befinna mig på. Det är dock ett uttalande som jag starkt betvivlar varje gång en busschaufför lägger in ettans växel och rusar motorn strax utanför höger framdörr.
Kanske låter det konstigt att jag, vid mer än ett tillfälle, tagit plats i framsätet på denna dödsmaskin, men det tycker trots allt inte jag längre. Faktum är att jag börjat trivas ganska bra med att vara medioker kartläsare till min kamikaze-vän.
Det har gett mig insikter om meningen med livet.
Och jag har upptäckt vilken tillfredställelse det ger att räcka finger till meningslösa Stockholmstrafikanter som, i brist på annat, lägger sig på tutan då de utmanövrerats av denna överkvinna i trafiken.
Nästa gång vi ses ska P ta tunnelbanan, säger hon. Jag vet inte riktigt hur det ska gå, men jag får väl ta ut mitt uppbyggda spänningsbehov genom att rycka väskor från gamla damer eller slå dumma turister på truten i stället.
Jag har dock svårt att se hur sådana dumdristigheter ska slå en kamikazetur på Stockholms mest trafikerade gator.

Om ändå grannarna skaffade sig ett snabbare bredband. Det går ju så jäkla segt att surfa...

Trots tullavgifter är det enorma bilköer i Stockholm.
Det tog mig 30 minuter att köra genom en tunnel idag.

Den skånska reportern Daniel fick nog förra gången det var kö. Han flippade ur och vevade ner bilrutan.
- Måste ni alla verkligen ta bilen? gormade han så det ekade i tunneln.
Igår såg jag en stackare som försökte göra business på eländet. Han stod längs vägen och försökte kränga läsk. Det gick inte så bra, men reportern och jag konstaterade att det i alla fall var en driftig man.
Jag kommer hem till Gävle nu. Hem till en trafik som flyter på.
Sommaren har varit bra. Tyvärr för lite fest, men det tas igen imorgon, på lördag och till hösten.
Tack Aftonbladet för tårtan, alla blommor och presenter!
Nej just fan, jag fick ju inget. Men ni har ju min adress. Buda hem det bara!

Sveriges VM-trupp presenterades igår på centralen.
FCZ-Tore råkade ha vägarna förbi.
- Jag gick in här för att köpa en Pucko och så ramlar jag in i det här.
Tore behövde ingen ackreditering. Han kom in till tjejerna ändå.
Där inne gick han runt med sin cykelhjälm under armen och samlade autografkort.

Det var alltså derby igår. In flög bananer. Det var Hammarby som kastade. Djuren skulle matas. Trots att det länge har kastats bananer är det tydligen extra känsligt nu när Djurgårdens målvakt är mörk.

Jag tycker nog inte Djurgårdarna behöver bli speciellt upprörda över det där.
I alla fall inte med tanke på att jag i åttondeklass praktiserade hos schimpanserna på Furuviksparken. Aporna var i och för sig väldigt söta på håll, men om man kom nära så ryckte dom i gallret, skrek och spottade. Ja, dom uppförde sig precis som Hammarbyfansen helt enkelt.

NHL-stjärnorna tränade på Hovet idag.
Medan vi väntade på att få prata med Mattias Norström, läste vi på en lapp där spelarna fick skriva upp sig om dom ville vara med i en golftävling.
Jag berättade då för reportern Pelle att jag varit på fest med en kille som hade handikapp noll. Vi var båda överens om att det är imponerande.
Jag vet inte om han hörde vad vi pratade om, men Robert Nilsson kom i alla fall fram och frågade om vi hade någon penna han kunde få låna. Sedan skrev han upp sig som första man till golftävlingen. Handikappet skulle också fyllas i och där hamnade en stor nolla.
Jag beskyllde Robert för att ljuga och sa att så fort vi gått skulle han troligen gå fram och ändra siffran eller möjligen stryka sig helt från tävlingen. Robert stod på sig och intygade att noll är det rätta.

Andreas Träff ringer jämt och jävlas med alla.
I fredags var han på fest i en lokal, där det på lördagen skulle bjudas på dopfika.
Andreas ringde till Martin som haft festen och påstod sig heta Örjan Andersson.
Örjan var besviken på städningen och sa att Martin fick komma tillbaka och städa toaletterna.
Andreas trodde dopfolket var kvar i kyrkan och att Martin skulle komma fram till en låst dörr. Där hade Andreas räknat ut att Martin skulle förstå att det hela var ett skämt. Men nu blev det inte så, för dopfolket var redan där.
Martin som var less på Örjan stormade därför in. Han sa inte ett ord utan stampade förbi alla som satt och fikade och gick in till toaletterna. Han städade båda och stormade sedan ut.

Folk som inte känner mig kommer ibland fram och frågar om jag kan ta bilder åt dom. Det är lite av varje som ska plåtas. Oftast vill dom att jag ska ställa upp gratis. Sist var det ett gäng tandläkere som ville att jag skulle ta en bild på personalen. Det skulle bli ett vykort, men dom ville inte betala för det.
Nog för att mitt jobb är roligt, men så jävla roligt är det ändå inte.
Lagar dom mina tänder gratis då?
Att gå fram till mig och fråga om jag kan ta lite bilder är precis samma sak som om jag skulle gå fram och fråga en städerska:
- Du som jobbar som städerska, du kan väl komma hem till mig och städa lite?

Igår kom Melvin förbi med sprit till mig. Melvin har inte ens fyllt 1 år.
Jag brukar passa honom ibland och vi kommer jättebra överens.
Om hans mamma Ulrika varnar att han är gnällig så går det ändå över när han kommer till mig.
Men jag jobbar ordentligt för att bibehålla min popularitet. Melvin tycker inte om när man torkar munnen på honom, så det gör jag inte. Efter maten kan han vara ordentligt kladdig runt truten, men det får Ulrika ta när hon kommer hem.
Jag blir poppis hos pojken, men Ulrika blir lite trött.

Innan jag åkte hem från Örebro passade jag på att träffa min vän Hanna som bor där.
Hon hade två stora diamantringar på sitt finger.
Jag blev nyfiken och började genast luska i vad dom kostade.
Hanna ville först inte svara, men jag kan vara väldigt jobbig och tjatig så hon gav upp.
Förlovningsringen kostade nåt på 20 000 och vigselringen skulle ha kostat 82 000, men dom fick halva priser eftersom dom känner försäljaren.
Nu undrar vän av ordning hur många procent det läggs på egentligen?
Dagen efter bröllopet åkte förövrigt Hanna på bröllopsresa och stannade borta i tre veckor. När hon kom hem hade hon tröttnat på ringen och gjorde därför om den för 3500 kronor.

Jag frågade Eva Buskas om dom går upp på scenen när dom tillkännager vem som vunnit omröstningen.
Jag skulle nämligen önska att det gick till som på en boxningsmatch. Det passar fint bildmässigt.
Men tyvärr säger Eva:
- Nej dom har ingen känsla för dramaturgi.

En reporter kläckte nyss ett roligt citat. Jag skrev en blogg om det men då bröt helvetet lös. Såhär sa politikerreportern.

- Det är skittråkigt med politik. Jag vill hellre skriva om mode och smink.

Jag satt och var lite småsur över att ha blivit censurerad, men då ryckte Lena Mellin in som en räddande ängel.
- Du kan ju hitta på att jag sagt det.

Själv börjar jag tycka att det artar sig riktigt fint här. Det börjar komma fram lite sura miner = action.

Det finns många konstiga människor som platsar i Outsiders.
Jag är en av dom.
När jag har tråkigt, riktigt, riktigt, tråkigt, så svartnar det för mina ögon. Jag blir yr och måste sätta mig ner.
Det, kära kamrater, inträffade idag på SSU kongressen.

Jag är på SSU kongress i Örebro. Här talar ungdomar om viktiga saker. Vissa lyssnar till och med på den som talar. I alla fall då och då.
Själv är jag här för att plåta Laila och Jytte.
Vänlig som jag är gick jag fram till Laila i pausen och frågade om jag fick ta en bild. Hon svarade ungefär såhär:
- Alltså jag har inte tid. Jag har verkligen inte tid. Jag har så mycket annat att tänka på just nu.
Min telefon ringde så jag satte mig och pratade i den istället. Några minuter senare kom Laila fram och sa att nu kan vi ta några bilder.
Jag avslutade samtalet på mindre än 15 sekunder, men det var för lång tid. Laila hade kommit på andra tankar.
- Nu har jag viktigare saker att tänka på, sa hon och drog iväg igen.

Tack Laila.
Hej då kamrater!

PS. Laila kom senare och bad om ursäkt. Jag är storsint så hon är förlåten.

- Kommer dom att slåss? frågade jag på vägen dit.
Reportrarna konstaterade att risken är minimal eftersom Brommapojkarna troligen bara har en enskild firma.
Jag fick första målet på bild och sedan ringde Robert Laul och sa att jag skulle plåta en kille som satt på läktaren.
Det hela skulle ha gått snabbt och smidigt om det inte vore för att vakterna spårade ur.
Jag fick inte gå förbi en viss linje och jag fick inte plåta upp på läktaren.
Därför fick jag lämna planen helt och gå bakvägen upp till pressläktaren där Robert satt.
Där dök det upp en ny sur vakt.
- Du har ju redan blivit informerad om vad som gäller, skällde han.
Hjälten Robert ryckte då in och skällde tillbaka.
Medan Robert uppehöll vakten med sitt skällde sprang jag ner till killen och frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag.
Väl tillbaka hos Robert och vakten fick jag mer skäll. Robert försökte förstå vad vakten hade för problem. Tillslut kom det fram att jag inte fick ha fotovästen på mig på läktaren. Urlöjligt tyckte Robert och pekade på en annan kille som knallade fram och tillbaka framför vakterna och plåtade. Med väst.
- Ja men han har särskilt tillstånd, förklarade vakten.
Jag gick ner på planen och hann precis få 2-0 målet.
Sedan var det dags att byta sida.
Funderade först på att gå runt planen för att slippa tjafs, men latheten tog över. Därför fick jag ytterliggare lite skäll när jag passerade vakten igen.

Efter allt skäll blev jag lite trött och sjönk ner i soffan utanför omklädningsrummet.
Fram kom då genast 2-0 målskytten Ivan Obolo och gav mig en STOR blombukett.
Robert Laul ville ta en bild. Det var tydligen stort det där. Ni kan läsa om det på hans blogg: http://blogg.aftonbladet.se/6/perma/494557

I söndags var jag hem till Parnevik för att plåta Jespers svåger Per-Ulrik Johansson som vunnit en golftävling.
Jesper fick snabbt fram champagne och cigarrer som passar bra på bild.
Skönt när allt ordnar sig utan att jag behöver tjata.
Dom lyfte till och med upp Per-Ulrik i luften, vilket var mycket bra.
Tyvärr hade dom festen nere på bryggan så jag kunde inte snoka omkring i huset.

När fotografen Robert tankade på macken igår var det en annan bilist som drog utan att betala. Robert var upprörd:
- Va fan han var ju helt dum i huvudet. Han tankade för 111 kronor. Hur kan man göra nåt sånt? Hur tänkte han? Han borde väl för fan ha fyllt upp tanken helt.

Prideparaden travade förbi mig två gånger idag. Feststämningen var på topp hos alla utom en. En ung polistjej ville nämligen ha ordning och reda och raka led i publiken.
Nog för att det finns undantag, men unga polistjejer är inte att leka med. Dom har problem. Ett jävla temperament helt enkelt. Det var fler än jag som förundrades över den ambitiösa lilla snut som sprang runt och gormade till allt och alla.

Förövrigt tycker jag och reportern att alla gayinterner också ska få vara med i paraden. Dom kan åka i en liten bur på en lastbil. Runt lastbilen placeras såklart gaypoliserna.

Igår plåtade jag dildokubb och ett fittorakel.
Fittoraklet sa ordet fitta hur många gånger som helst på en timme, men ändå bar hon runt på ballonger där det stod: Det heter Snippa.

En till konstig sak på Pride är att många talar om att det inte spelar någon roll vilket kön man har. Lik förbannat kan det ta hus i helvete om man kallar en transsexuell för han.

Jag var på Pride hela dagen igår och lyssnade på schlagers. Mycket trevligt förutom idioter till vakter. Försökte först gå in till fotodiket på vänster sida om scenen. Det var bara ett rep hängandes och en meter in från det stod mina fotografkollegor och plåtade. Men se där fick man inte gå in. Jag var tvungen att tränga mig igenom publiken och gå in från höger.
Sedan var det paus och när andra delen började så hade vakterna omgrupperat sig. Vips så skulle man gå in från vänster sida istället.

Efter spelningen fick man ringa ut artisterna man ville prata med. Reportern bestämde sig för Kristian Luuk. Men det verkade inte vara speciellt genomtänkt det där, för några frågor verkade han inte ha. Istället plåtade jag lite. Kristian intog genast sin arga leken pose.

Glenn Hysén frågade om jag skulle bli arg och slå till honom om han tafsade på mig.
Jag var på Pride och lyssnade på hans invigningstal. Det var ett bra tal och Glenn var en bra modell som inte krånglade på något vis. Tafsa gjorde han inte heller.
Jag såg Glenn igår med faktiskt. Han var in här på tidningen och gick förbi oss fotografer precis när vi var mitt uppe i vår helikopterlek. Nu vet han i alla fall att vi jobbar ibland också.