pernilla wahlman

Jag missade två möten i dag för att jag var ute och flög istället. Det ena var ett frilansmöte som hölls på Gefle Brygga. Det andra var på flygklubben. Jag hann få en smörgås och se några människor få medalj, tårta och blommor, men jag kunde lika gärna gå ut och flyga istället för med min studietakt får man inga medaljer. Kanske, kanske flög jag över Gefle Brygga där mina kollegor satt. Jag vet inte för jag hade ett par konstiga glasögon på mig som gjorde att jag inte kunde titta ut. Jag kunde bara stirra in i instrumentbrädan. Efteråt sa läraren att det gick riktigt bra för mig, men han lade till en mening efter:

- Men för att ta udden av det så kan jag säga att det var perfekta väderförhållanden.

Jag tycker i och för sig att det krävs lite skicklighet att ha tur, så jag är nöjd och glad i alla fall.

I dag fick jag en bjudlunch i skolrestaurangen när jag var där på jobb. (För att höja statusen har namnet matan bytts ut.) Det verkar vara svårt för eleverna att uppskatta denna lyx medan de går i skolan. Det ska tydligen till att man flyttat hemifrån och får kämpa själv vid spisen innan man förstår hur bra det är. Det fanns många varmrätter och olika sallader att välja mellan och skulle inget av det passa finns det flera olika sorters fil varje dag. Eleverna borde passa på att njuta medan de kan.

Äntligen ett poäng. Bra Mikael Dahlberg och Daniel Bernhardsson som gjorde målen och välkommen Simon Lundevall som är ny. Nästa match kommer jag inte för då har jag semester. Det går inte för sig att flytta runt på matcherna på det där viset. Jag har berättat om min ledighet för presskillen som jag pratar med innan matcherna och polisen som jag står bredvid under matcherna. Fotografen som jag sitter bredvid efter matcherna vet det också. Nu är det bara cheferna som ska informeras.

I dag plåtade jag Wild kids. Presskillen var väldigt snäll men yr. Grindarna till Furuviksparken var öppna så vi åkte in. Väl där så ringde vi för att höra var vi skulle åka och han svarade att det är nära safarin. Jag åkte runt överallt och letade.

- Vi kan låtsas att det här är en rundtur så som dom har på Kolmorden, sa jag och började guida reportern.

- Här till höger har du kängruna. Här till vänster bor kamelerna. Här är det några andra djur och här är strutsarna.

Sedan åkte vi ut till äventyrsön men där var det lugnt så jag åkte tillbaka hela vägen till poolen eftersom vi åter ringt presskillen som svarade att det är i början av parken. Där var det inget så jag åkte runt bland karusellerna.

- Det är som en skräckfilm det här, sa reportern.

Hon ringde åter presskillen och berättade att vi nu åkt förbi glasskiosken och var vid bergochdalbanan. Hon frågade om det är där någonstans och presskillen trodde det.

En bil kom åkandes inne i parken så jag stoppade den och han guidade oss rätt. Vi åkte ut ur parken och vidare några kilometer och där i skogen stod presskillen och tog emot.

I morse gick jag upp klockan 05.45 för att plåta ett par med väldigt många hundar. De ska även maila några egna så att vi får bilder som är tagna i andra miljöer.

- Men jag är inte så duktig på att fotografera, varnade tjejen.

Jag tittade på alla bilder som hängde på väggen.

- Jo, du är väldigt duktig, sa jag.

- Det där är Mattias Klums bilder, svarade hon.

Vi började prata om träning istället och jag fick tipset att köpa sådana där lustiga barfotaskor som jag bloggade om tidigare. Sedan sa killen att han ska springa Lidingöloppet med mig och så höll han upp handen i luften för att göra high five. Jag smällde i med handflatan och nu sitter jag här och funderar på vad high five egentligen betyder.

Jag plåtade brynäsaren Jakob Silfverberg i dag. Han skulle med en buss och därför hade jag bara några minuter på mig. Eftersom han heter det han heter ställde jag honom framför en silverfärgad vägg. Silver är för övrigt den finaste färg jag vet. En annan variant fick bli framför en blå vägg för den matchade hans blå tröja och hans blå ögon. En tredje variant tog jag utomhus och efter det fick han skynda sig iväg. Jag måste även skynda mig att få ett slut på det här inlägget för nu börjar min pokerturnering.

Fyraåriga Hugo såg mig komma gående på gatan och sprang ut för att hälsa.

- Hej Pernilla! Vad ska du göra? ropade han.

- Jag ska hälsa på dig, svarade jag.

Han gick ut till vägen i bara strumporna och tog min hand.

- Vad är det där? frågade han och tittade längre ner på gatan.

- Det är en lastbil. Ska vi gå och titta på den? frågade jag som lärt mig ett och annat från det förra besöket. Den gången undrade han vad det var som lät.

- Det är bara sopbilen, svarade jag.

Bara och bara, det visade sig senare att det är veckans höjdpunkt att titta på när sopbilen tömmer tunnorna och nu ville jag inte begå samma misstag. Jag var rädd att lastbilen skulle åka därifrån och att vi skulle missa alltihopa. Eftersom han bara hade strumporna på sig så bar jag honom dit. Jag satte ner honom på backen och vi hann stå och titta på lastbilen ett tag innan den åkte iväg.

- Får du gå ute i strumporna för din mamma? Då blir ju strumporna smutsiga, sa jag.

- Har man inga strumpor på sig så blir ju fötterna smutsiga och har man skor på sig så blir ju skorna smutsiga.

- Det har du alldeles rätt i, sa jag och så gick vi hem.

Halva dagen var jag på jobb i Hofors och andra halvan i Söderhamn. Jag hann få i mig lite lunch när jag var på den första orten. Maten var lika bra som mitt bordsskick. Soppskålen ramlade omkull och nästan all soppa rann ut över bordet. Skeden vägde ungefär ett halvt kilo och skålen var av tunn plast, så ägaren får känna sig rätt så medskyldig. Jag brukar gilla all mat, men här kändes det tydligt att allt var gammalt. Jag fotograferade på ett dagis förut och då förklarade ett av barnen vad som var på menyn. ”Vad huset bjuder” heter det när man serverar rester från en hel vecka tillbaka. Det verkar som om den här restaurangen anammat samma tema. Reportern var inte heller imponerad. Kaffet var gott så vi drack två och en halv koppar var.

Daniel och Victoria var på bröllop i Gävle i går. Jag fick många fina bilder, men det var bara en endaste en som kom in i tidningen. Det känns lite taskigt att vara där så länge för så lite, men de verkade glada i alla fall.

Dagen började perfekt. Jag fick en ros i tidningen.

Tio landningar varav nio helt ensam i planet.

Nu sitter jag hemma och äter smörgås.

Det är positivt att kunna göra det.

Brolin-kopian ville ut och gå i kväll. Vi gick fem kilometer varav halva vägen i regn. När det regnade som värst skulle Brolin absolut stanna till för att kolla USA-börsen. Sedan blev det några dubbelsura steg på grund av hans felköp. Innan vi var framme hade han i alla fall muntrat till igen och regnet slutade det med. Han var nöjd över att äntligen ha tagit tag i det här med träningen. Så nöjd att han skulle åka vidare till Mc Donald's för att köpa en glass.

Jag mår inte som jag förtjänar. Jag är trött och sliten i dag. Trots att jag tog det lugnt i går är det tungt i kroppen nu. Först åt jag bland alla cowboysar på Church Street tillsammans med fotografen Björn. Där drack jag Coca Cola. Senare på kvällen hängde jag med Lisa, Johan, Kalle, Bisse och Matti. Medan de gottade i sig vin, öl och drinkar drack jag vatten eftersom jag skulle flyga i dag. Jag gick hem tidigare än alla andra och vad är tacken för det? Inte vet jag, jag känner ingen tack, jag känner mig bara trött. Inte ens från levern känner jag någon som helst tacksamhet.

Jag fick ett sms av Lisa i torsdags som löd:

Nu jävlar i min lilla låda är det jag som håller tummarna. Jag och Johan kommer till Gävle imorgon. Och mina päron har Emil på Limön hela helgen. Så vi har en helhelg ensamma i stan! Bisse kommer också. Snälla Gode Gud. Om du finns, gör så att Pernilla är hundra procent uppbokad. /Liz

Gud lyssnade inte på Lisas bön, så jag var faktiskt ledig och därför tackade jag ja till denna ickeinbjudan. I går var jag hem till dem på en utsökt middag.

Lisa hade skrivit fel och tur är det så att hon inte lägger så mycket krut på att önska mig därifrån.

Tanken var att jag skulle på ett kriminalvårdsmöte i dag, men personen i fråga verkar inte direkt pigg på att komma och håller därför väldigt låg profil just nu. Det är inte helt ovanligt att de som ska på mötena drabbas av sjukdomar, men tur i oturen är att de frisknar till snabbt igen. Sjukdomarna brukar vara precis lika länge som det tänkta mötet.

Nu har jag ställt in planet för i dag. Jag flög först över Valbo till Gävle och i Storvik gjorde jag sedan tre studs och gå. För att inte störa och skrämma Sandviksborna flög jag förbi Sandviken och tränade på branta svängar över skogen istället och för att inte skrämma kor och hästar flög jag sicksack över hagar och bondgårdar. Det är mycket att tänka på där uppe.

Det är tio års garanti på min nya resväska som jag köpte i dag. Tjejen i kassan upplyste mig om att det är så länge så kvittot bleknar, därför måste jag kopiera det. Inte nog med den långa garantin, jag fick även en uppblåsbar krokodil på köpet.

Brolin ringde och berättade att jag kan blogga om hans tågresa, så då tar jag och gör det. Han och hans mäklarkompis åkte tåg till Uppsala. I bistron fanns en färgstark kille. (eller möjligen en tjej för Brolin är lite osäker på könet) Personen såg i alla fall felplacerad ut i jämförelse med vanliga resenärer. Tåget stannade i Tobo, en station som är så ny att den inte börjat användas än. Inga tåg stannar vanligen där, men nu gjordes alltså ett undantag och av åkte killen i bistron. Brolin skulle skämta lite och frågade därför konduktören om hon möjligen sett hans bror. Han beskrev utseendet på personen som kastats av och sedan sa han:

”Vi ska till Akademiska i dag och han är inte så talförd, jag har hans biljett här."

Brolin berättade att konduktören blev likblek i ansikten och ville gå upp i atomer. Mäklaren tyckte att det blev lite pinsamt och räddade situationen. Han förklarade att Brolin bara skojade.

”Han hade ingen biljett och inga pengar. Då åker man av, även om det är i Tobo", sa den lättade konduktören.

Bara så ni vet så krånglar min facebook. Om ni skrivit någonting är det tyvärr inte säkert att jag fått det. Två kompisar har skickat meddelanden till mig utan att det kommit fram och då kan man ju ana att det är flera som väntar på svar. Tro inte att jag är oartig, för jag svarar alltid. På det igen bara.