pernilla wahlman

Idag blir det reklam här på bloggen.
Nöjesredaktören Elin vill att ni skickar in frågor till hennes frågelåda. Hon svarar kanske mindre seriöst, men hon svarar i alla fall. Skicka dina frågor till [email protected]

Kära Elin!
Jag kommer med blommor och fågelsång. Och efter mig längtar både gammal och ung.
Jag flyktar, när dagen blir mulen och tung. Men kommer tillbaka en annan gång.
Vad är jag?
/Gåtfull

Elin svarar:
Dumihuve.


Klas har en blogg som förtjänar lite uppmärksamhet. I och för sig skriver han ofördelaktiga saker om mig ibland, men dom delarna är det bara att ta med en nypa salt eller hoppa helt enkelt över dom bitarna.

Ur Klas blogg: http://qlasimodo.se
Jag har nu kommit hem från hälsocentralen utan att ha blivit nå klokare. Jag har sedan någon gång före jul åkt på rejäla halsinfektioner med ungefär 1,5 - 2 veckors intervall. Mycket störande. Nu har jag alltså fått ont i halsen igen och tänkte att nu får jag fan masa mig ner och kolla halsen. Det hade jag inget för. Proverna visade nada och jag fick i princip rådet “Bit ihop!”.
Jag misstänker att läkaren dessutom dömde ut mig som knäpp redan innan jag kommit in på hans rum. När han kom ut i väntrummet och ropade upp mitt namn satt jag nämligen och skrev ett inlägg till bloggen på min mobil. Jag följde efter honom i korridoren samtidigt som jag fipplade med telefonen för att publicera inlägget, så jag såg inte att han svängde när korridoren tog slut, utan jag fortsatte istället rakt fram in genom den öppna dörren där jag trodde att han gått in. Det hade han inte utan där satt två kvinnor vid ett varsitt skrivbord och tittade konstigt på mig. När jag sen gick ut i korridoren igen så stod doktorn där och gav mig en blick som talade om att han redan bestämt sig för att jag var ett slöseri med hans tid.


Kattis har nyss flyttat från Stockholm till Gävle. Hon har en supersöt dotter som hon skriver roligt om.

Ur Kattis blogg: http://blogg.passagen.se/luktsuddis
Jag skrev ett sms till min kompis Linda och hennes son Nils. Av någon anledning har jag inte lagt in hennes nummer i telefonen. Därför tog jag det som dök upp överst på listan, jag hade ju nyss sms:at med henne. Men när jag tittade efter var det ju inte hennes nummer. Så jag började fundera vem jag ringt nyss. Fredriks bror...nej det var det inte. Och plötsligt gick det upp för mig. Jag hade just skrivit till SAS marknadschef och frågat om han har lust att gå till öppna förskolan med mig i morgon. Jag ringde honom för en intervju häromdagen. Det lustiga är att jag vet att han har ett litet barn.


Terrie är min kollega och vän. Hon är 40 år och snygg.

Ur Terries blogg: http://blogg.passagen.se/terrie.warren
Jag vill ha en dildo!
Enligt Magnus är det vad jag tjatat om på vårt senaste party hemma hos Mats när vi snackat om att vi ska byta julklappar på den årliga julpysselkvällen med kompisarna. Det här minns jag ingenting av. Jag kan väl aldrig tänka mig att jag på nåt sätt fått mina bästa vänner att tro på att en dildo är vad jag önskar mig hetast av allt. Dom måste väl i så fall ha fattat att jag skämtat??


Om det är någon mer som vill ha lite reklam i bloggen kan ni höra av er. Jag är absolut mutbar.

Nu är våren på väg för nu börjar transorna komma till Skåne.
Så sa dom på Radio Rix igår. Det var länge sedan jag såg några transor i Gävle så här får vi nog räkna med att vintern dröjer sig kvar.

En dag när jag jobbade på Arbetarbladet ringde en transa för han hade läst om en annan transa i tidningen.
Han berättade att han kände sig ensam. Jag försökte fixa så telefontransan och tidningstransan fick kontakt så att de kunde bli polare, men jag vet tyvärr inte hur det gick.

Förut träffade jag transan Martin ”Miss Inga” Johansson. Han var med i fångarna på Fortet och berättade att hans pappa sagt:
- Om du får gå in till spindlarna så behöver du väl åtminstone inte skrika.
Det gjorde inte Miss Inga heller. Han satte sig på en spindel så den dog, sedan satte han sitt knä på en annan så det knakade. Han trodde även att han haft ihjäl en skorpion.
Fransmännen blev skitförbannade på honom. Själv sa han stolt:
- Är du nöjd nu då farsan?

Nu vill jag ha vår i Gävle. Vi måste ordna en transträff.

Två fotografer i Stockholm har fått böter för att dom fotograferade in i rättssalen där en styckmordsåttalad satt. Bilderna blev bra. Det är nämligen svårt att träffa rätt eftersom man inte får gå in i salen och plåta.
Rådmannen Bengt Bondeson sa att det rådde fotoförbud. Det är kanske någon ny lag som jag och alla andra fotografer har missat för så vitt vi vet får man plåta in i rättssalen om man själv står utanför. En av fotograferna kom från Expressen och en kom från Aftonbladet. Dom fick alltså en varsin bot på 1000 kronor.
Fotografen från Aftonbladet ska nu få hjälp av advokaten Peter Althin.
Casper som fotografen heter verkar rätt nöjd över det. En kollega till mig berättade att han inte längre svarar på vardagliga frågor. Han säger bara:
- Det vill jag inte svara på. Ni får ta det med min advokat Peter Althin.

Mina släktingar kom på besök förut. Snyggt plockade jag bort papperet på bullarna som jag köpt, så det såg ut som om jag bakat dom själv. Jag bjöd deras hund Zalle som tog biten i munnen men han spottade genast ut den igen.
- Han äter inte köpbullar, sa hans matte då.
Jäkla skvallerhund.

Min hund var hos några andra släktingar medan jag var bortrest. Hon stod på baktassarna och sniffade medan dom lagade köttbullar. Hon var så imponerad över deras hemlagade mat.
När hon kom hem till mig igen köpte jag köttbullar på affären. Dom åt hon inte.
Det är alldeles som hon känner på sig om man lagt ner tid och energi eller möjligen pengar. Rostbiff och entrecôte tuggar hon minsann i sig på en gång.

Min bror vaktade henne en gång han med. Jag hade tydligen bara sprit i mitt kylskåp så han undrade vad jag lever på. Han ringde upp min mobiltelefon.
- Nu vet jag minsann vad du äter. Så fort glassbilen låter utanför springer din hund till dörren.
Även hon är alltså en riktig skvallerhund.

Jan Eliasson blir den nya utrikesministern. I somras gick jag runt och skrattade åt honom. En jätteduktig kollega till mig intervjuade Jan. Han fick läsa det hon skrivit innan publicering. Jag kommer inte riktigt ihåg vad frågan var men han svarade i alla fall såhär:
- När jag vaknar på morgonen får jag nypa mig i mina armar.
Min kollega som själv förklarar det hela med att hon troligen suttit och tittat på hans armar medan han pratade fick till svaret såhär:
- När jag vaknar på morgonen får jag nypa mig i mina håriga armar.
Senare när dom pratade i telefonen.
Jan: Sa jag verkligen mina håriga armar?
Reportern: Nej förlåt det gjorde du inte.
Jan: Kan du inte ta bort det? Jag vill ju inte framstå som någon gorilla.
Sedan skrattade båda två i mer än fem minuter.

Bulltävlingen mellan fotografen Britt och nöjesredaktören Elin är avgjord. Britt vann.
Hennes bullar var jättegoda. Jag tog en och sedan smygtog jag en till. Elin viskade till mig att Britts bullar var mycket godare än hennes.
Elin och Britt läste själva upp betygen som var mellan ett och fem.
Britt fick femma efter femma, men plötsligt stannade hon upp.
- Vem fan har givit mig en etta?
Alla satt helt tysta.
- Vem fan har givit mig en etta upprepade Britt.
Sedan la hon till:
- Om den som givit mig en etta ger sig till känna så lovar jag baka en hel bullpåse till den personen.
Jag räckte då upp handen och erkände.
Britt såg frågande ut. Elin tittade bedjande på mig och försökte få mig att hålla tyst, men det gick inte. Jag erkände.
Innan bulltestet satte sig Elin bredvid mig och viskade fram att hon hade glömt pärlsocker på sina bullar och att Britt troligen skulle vinna stort. Hon bad mig skriva en etta för att sänka Britts medel.
- Vad får jag för det? viskade jag tillbaka.
- Du får en plats på min innelista, viskade Elin.
Ok lite lättköpt kanske, men jag är nöjd. Nu får jag ligga på innelistan plus att jag ska få en bullpåse av Britts goda bullar.

Nu är det bråk på Arbetarbladet. Det är fotografen Britt och nöjesredaktören Elin som är i luven på varandra.
Jag ska egentligen inte uttala mig om hur det började, men nu gör jag det i alla fall. Elin följde med mig in i fotorummet en kväll och satt och suckade när jag gjorde bilder.
- Jag vill hitta på något bus, sa hon gång på gång.
Det resulterade i falska mail, där hon bland annat anklagade Britt för att inte fokusera på dom viktigaste personerna i sina bilder.
Britt blev lite stressad över mailen. Elin hade lyckats.
- Det ska jag säga dig Elin, att det är inte lätt att stå ut i samma världsdel som dig inte, svarade Britt när hon fått veta att det var Elin som hittat på allt.

Nu har Britt utmanat Elin i bullbakning. Britt säger att hon har 20 års mer erfarenhet och att Elin säkert inte kan baka.
Elin ställde upp i vadet. Hon bakade först. Alla som smakade fick skriva betyg.
- Britt, den dåliga förloraren, satt och sa att mina bullar var så äckliga att de inte ens gick att äta, berättade Elin.
Idag ska Britt baka. Elin har bjudit in mig.
Elin säger att jag måste sucka över Britts bullar och säga att Elins förmodligen var mycket godare.
Elin ska dessutom dela ut spottkoppar till alla.

När jag gick i gymnasiet praktiserade jag hos Per Carleson som bland annat vunnit en guldbagge för en kortfilm.
Hans barn lekte rätt mycket med mig.
En dag var dom verkligen jättebråkiga, så jag försökte lugna ner dom.
På kvällen åt jag middag med hela familjen och då sa ett av barnen:
- Pappa, pappa, Pernilla vill bara leka tystaleken hela tiden.

Idag läste jag i en gammal tidning och såg då en artikel om Pianomannen från Tyskland. Han var tyst i fyra månader och borde därmed troligen vara stormästare i tystaleken.
Men utnämnelsen har sitt pris. Daily Mirror publicerade uppgiften om att brittiska myndigheter planerade att stämma Pianomannen på 1,5 miljoner kronor.
Pengarna skulle täcka hans sjukhusvistelse och polisens kostnad för den omfattande undersökningen av hans identitet.
Pianomannen förklarade att han fått inspiration till sitt beteende genom att han tidigare jobbat med mentalsjuka patienter. Han använde deras karaktärer.
Jag vet inte hur det gick med det där.

Själv har jag ett skräckexempel som gör att jag aldrig går tillbaka och känner om jag låst dörren. Börjar man med det kan det vara kört.
En äldre dam som jag bodde nära förut gick ibland tillbaka sju gånger för att känna på sin dörr.
Jag fick ofta bita mig i tungan för att inte skrika åt henne:
- Nu är det stensäkert. Dörren är låst!

Jag och dom andra lärarna åkte på en liten resa till Stockholm för att titta på museum.
Vi började på Moderna.
En uppstoppad ekorre stod framför en mikrofon och en röst viskade ut en massa saker.
Conny undrade varför konstnären just valt en ekorre.
- Det var väl det enda djur hon hade hemma, sa jag och satte punkt för en djupare diskussion.
Lite längre in hade en annan konstnär ställt en träpinne i en soppskål.
- Konstnären höll på länge med att få fram den exakta vinkeln på plankan, sa mannen som visade oss runt.
- Undra vad hon menar med det här?
- Hon vill väl bara ha lite uppmärksamhet, svarade jag.
Men där lyckades jag inte sätta punkt för diskussionen, för nu fick jag mothugg av Conny som bestämt trodde att hon hade en poäng med sin soppskål.
- Många blir upprörda över det här, för dom förstår inte vad det betyder, sa visningsmannen.
Terrie erkände att hon blev lite irriterad. Men inte just på plankan eller skålen, det var mer att konstnären påstod att hon fått fram den exakta vinkeln på pinnen som gjorde Terrie lite upprörd.
- Vem har sagt att just det är den rätta vinkeln?
Jag blev inte upprörd över det, men felexponerade bilder gör mig lite fundersam och faktiskt lite upprörd. Det är liksom någonting jag har missat. För bilder som jag normalt skulle kasta på en gång om det var jag som hade tagit dom förstoras upp och blir konstverk av andra.
Om jag samlar ihop alla mina felexponeringar genom åren kanske jag också blir en berömd konstnär.
Jag tror att många säger att dom förstår fastän dom inte gör det. Dom vill helt enkelt inte verka dumma.
En konstnär som jag pratade med tidigare berättade att folk sagt att dom förstår precis hur hon menar, men det tyckte hon var lite konstigt eftersom hon faktiskt inte förstod det själv.
Jag förstår långt ifrån allt när jag går på museum, men det är spännande och roligt i alla fall.
Vi hann även se Jonas Åkerlunds utställning på Dansmuseet. Det visades filmer som han gjort under 20 år. Den utställningen rekommenderas.
På Kulturhuset tittade vi på tjockisar som åt hamburgare. Den utställningen var ok, men jag hade nog hellre stannat och tittat på flera av Jonas filmer istället.

Jag har nyligen fått höra att min hund börjar visa tänderna så fort jag går ut ur rummet när jag har gäster hemma. Sedan när jag kommer tillbaka slutar hon igen.
I skogen sprang hon fram till en person en gång och klippte tag i hans byxben och ställde sig och drog. (Hon brukar leka så) Det såg jätteroligt ut, men att döma av minen på personen i fråga så tyckte inte han likadant.
Jag skällde på min hund mest för syns skull och bad så hemskt mycket om ursäkt till mannen.
- Jag vet var du bor! skrek han efter mig då.
Min hund är verkligen inte stor. Bara lite större än en chihuahua, så jag tycker nog att gubben var lite väl känslig.
Ryktet om min elaka hund verkar ha spridit sig, för när jag mötte en granne nyligen drog hon åt sig sin stora jakthund och hon lät skiträdd när hon sa:
- Hon ska väl inte attackera min Nelsson inte?
(Obs fingerat namn på grund av grannsämjan)
Ryktet har nog spridit sig till spåret också. Där är det en barnfamilj som drar in sina ungar tre meter in i skogen när vi ska gå förbi och då har jag henne ändå kopplad.
Nu kommer väl djungeltrummorna gå på byn om att det kanske är nya små illbattingar på väg, för Alice blev av med oskulden i tisdags. Vi plåtade och filmade. Den lilla stackarn kände sig säkert som en porrstjärna med alla fotoblixtar. Killen som heter Micho var också oskuld. Han tyckte troligen inte att det var så märkvärdigt det där. Alice ville mera, men han var helt matt. Nu hoppas vi att det blir några söta valpar snart.

Nöjesredaktören Elin tjatade att hon ville göra ett reportage om mig och mina pärlplattepolare. Mina vänner ville först inte ställa upp, men tillslut släppte jag in henne och en fotograf i alla fall. Jag tänkte att Elin skulle vara lite hygglig mot mig eftersom jag hjälpte in dom. Jag bad henne skriva artikeln så att jag framstår som smart.
- Det gick inte, svarade Elin när artikeln väl var publicerad.
Här kommer en repris.

En del badar bastu. Några går stavgång. Andra spelar bridge. Fem tjejer och fyra killar i Gävle har ett annat sätt att umgås. Fast det är inget de pratar högt om.
– Det är ingen hög hippfaktor på det här, säger Pernilla Wahlman, medlem i PPS, Pärlplattesällskapet.
Så heter de. Och det är precis som det låter: ett sällskap som gör pärlplattor. Alla som har gått på dagis eller fritids vet hur enormt pilligt och tålamodskrävande det är att göra pärlplattor. Normalbegåvade barn tycker i allmänhet att det är roligare att pilla upp pärlor i näsan än att lägga en hel pärlplatta. Men PPS:arna verkar onaturligt harmoniska när de träffas i en lägenhet på Brynäs. Ingen slåss, ingen kastar pärlor, ingen får utbrott. Bara lite.
– Varje gång har vi ett tema på pärlplattorna. Man får inte fika förrän man har gjort en platta på temat, förklarar Lasse Nivér. Det var han som startade Pärplattesällskapet tillsammans med sin syster Stina Nivér för snart ett år sedan.
– Det började med att jag köpte pärlor för att jag hade tråkigt, säger Stina.
– Och så testade vi en kväll. Och det var kul helt enkelt, säger Lasse.
Sen har det liksom rullat på. Fler har anslutit och Sällskapet träffas nu ungefär en gång i månaden för att pärla ihop. Kvällens tema ska väljas. Alla skriver små fina lappar och lägger i en burk. Daniel Siksjö skriver sin lapp utan att tveka.
– Han skriver alltid skägg. Alltid, alltid, säger Pernilla.
Lasse drar en lapp ur burken.
– 2005 års sista tema blir... (Top Model-tystnad)...väder.
– Och på de andra lapparna stod det fritid, hår, svartvitt, kor och skägg.
– Otippat.
Ganska snabbt sätter de igång att pärla. Pernilla börjar på något rosa.
– En snöflinga. Jag kör bara med rosa.
– Alltid?
– Ja.
– När vi hade ”tema: rock ‘n roll” gjorde hon en rosa ”Reklam nej tack”-skylt. Den var inte så rock ‘n roll, säger Daniel.
– Jag står fast vid den, skanderar Pernilla.
Stina och Emelie har en lite djupare diskussion:
– Finns det väder i rymden?
– Ja, det är klart. Där är det alltid väder.
– Var ni bra på att lägga pärplattor på dagis?
– Jag har inte ens något minne av att jag la pärlplattor när jag var liten, säger Annelie Sahlström.
– Jag måste ha varit rätt bra. För det är en påskkyckling på landet som jag har gjort, säger Stina.
– Vad gör ni med alla pärlplattor när de är klara?
– Jag gömmer mina, säger Pernilla.
– Några av mina råkar hamna i plaståtervinningen ibland, säger Emelie Wood.
Daniel är färdig.
– Ett åskmoln, säger han och visar (inte utan stolthet) upp en svart liten prick. Samtidigt kommer det fram att Sällskapet ägnar sig åt en del hemlig pärplattesurfning.
– Vi brukar vara inne och kolla på Pärlplatteklubbens hemsida ibland. Men vi är inte med i klubben. Det är lite töntigt med pärlplattor, säger Pernilla och lägger på en rosa pärla på snöflingan. Men nåt går fel. Pärlorna rullar ut över bordet.
– ÅÅÅH! Jag råkade putta till den för att en pärla var konstig.
Några retas lite. I retet kommer det fram att Daniel samlar på defekta pärlor för att han ska skicka in dem till tillverkaren senare och att Pernilla brukar förväxla pärlor med smågodis så att hela PPS måste åka upp till akuten.
– Det har hänt mer än en gång, påstår de.
På Gångs källkritiska läsare kan tro vad de vill om det där. Men det är sant att Pernilla gång på gång stöter på problem med sina rosa pärlor.
– Neeej, nu kom det en röd pärla mitt i det rosa. Är det inte ganska tråkigt att lägga pärlplattor egentligen?
– Jo.
– Speciellt om man bara gör rosa.

Igår var det pärlplattekväll igen. Vi är ett gäng som lägger sådana tillsammans. Det är sånt som man höll på med när man gick på dagis. Jag går mest dit för att det alltid bjuds på gott fika och så sitter vi och snackar om en massa onödiga saker.
Vi kom in på julklappar vi fått från olika företag. Therese som jobbar på Sandvik berättade att dom fått en reflexväst, en varningstriangel och en kon. På intranätet dök det genast upp annonser.
”En kon bortskänkes, finns att hämta i containern utanför ingången.
En annan i klubben hade fått en mjuk portfölj från sitt företag. Dom anställda blev måttligt nöjda. Dom frågade om det fanns någon ICA påse dom kunde ta och bära hem portföljen i.
Stefan som jobbade åt kommunen fick en julgranskula. Men han påpekade att kulan låg i en väldigt fin ask.
Själv fick jag en kastrull av Arbetarbladet. Det var en bra present som jag blev glad för, men finaste klappen fick ändå Stina.
Hon fick en spahelg på Hasseludden. Då jobbade hon i och för sig på ett kooperativdagis på Östermalm.
Nu måste snön smälta bort så att det blir vår och sommar. På Aftonbladet får man till och med sommarpresenter. Jättefina sådana. Det borde alla tidningar ta efter.

Min lärarkollega Conny har ett av de stökigaste skrivbord jag någonsin sett. En gång lade jag en lapp underst.
”Hör av dig till mig Conny när du hittar denna lapp. Jag vill veta dag, månad och år”
Han hade en grym tur, för han hittade den ganska snabbt.
Conny brukar säga:
- Ett rörigt skrivbord är lika med ett rörigt huvud. Vad är då ett tomt skrivbord?
Han brukar säga rätt mycket den där Conny.
Jag hade honom som lärare när jag gick media. Då sa han till mig att han försökte och jobbade mycket för att jag skulle bli en bra människa, men jag kom in lite för sent.
Några år efter jag slutat skolan ringde dom upp och undrade om jag ville jobba som fotolärare. Det har jag gjort i flera år nu. Trodde jag i alla fall.
För plötsligt har Conny ändrat sig. Nu påstår han att jag blev inringd för att han inte tänkte ge sig. Jag skulle liksom få en andra chans. Så nu går jag omkring och tror att jag är lärare, men egentligen är det bara han som försöker få lite ordning på mig.

Jag vaknade en morgon och kände mig snygg, sedan gick jag förbi spegeln och såg att det inte var sant. Jobbigt värre.
Min kompis Annelie är smal och snygg och har dessutom blont lockigt hår. Nu säger ett rykte att Annelie även har börjat på gym. Hon har fått en väldans träningsenergi och smyger iväg dit flera gånger i veckan. Det pratar hon inte högt om. Hon ska väl överraska mig på stranden. Det jävliga är att hon är smart och rolig också. Hon är helt enkelt en riktigt irriterande tjej.
Dessutom skrek Christer Åberg ut i Gavlerinkens pressrum att jag inte har några armmuskler. Det ska han få sota för. Jag har i alla fall ett gymkort.
Det händer att jag går dit också. Jag går till Workoutcenter tillsammans med en massa biffar. Dom brukar hjälpa mig hänga på mina vikter. Dom tar vikten demonstrativt mellan sin tumme och sitt pekfinger. Hyggligt.

Igår firade vi att katten Klara kommit hem. Arbetarbladet tog med en tårta för att hälsa henne välkommen ner från trädet. Klara verkade inte vilja smaka, hon drog in under sängen och låg där till vi åkte hem igen. Hon missade någonting bra. Tårtan var riktigt god.

En katt som troligen inte tänker klättra upp i ett träd är Jennys nya katt. Hon köpte den för att hon såg en liten mus hemma. Dom som hade katten tidigare påstod att den var någon slags varulvskatt som till och med klippte kaniner. Jenny känner sig lurad. Katten är rädd för allt och vill inte gå utanför dörren. Tre sekunder efter att Jenny satt ut den skriker den och vill in.

Jennys förra katt hette Katten. Den älskade när man kliade den i öronen så att man blev alldeles gul på fingertopparna. Katten är kanske inte världens finaste kattnamn, men det finns ännu fulare. Min gympolares katter heter Gittan och Klittan. Stackars dom.

Nöjesredaktören Elin har en liten firma på sidan av sitt skrivande för att dryga ut sin lön.
Hon satt och var så mallig en dag när jag gick in på hennes rum för att läsa de nyaste skvallertidningarna. Stolt höll hon upp en femkrona som hon tjänat.
Hon har en ryggkliare som hon hyr ut till sina kollegor. Det kostar 10 kr för trettio minuter.
Jag var tvungen att tvångsanmäla mig. Hon drev in mig på toaletten där hon satt upp listan. Kompispris är fem kronor, vilket inte får komma ut enligt Elin som tänker bli rik.
Jag blev besviken när jag såg hennes kliare. Det är en liten trähand som hon köpt på den billiga affären som jag tror heter tian. Man får sitta där en halvtimme och klia sig själv.
Jag tyckte hennes affärsidé sög rätt rejält så jag bestämde mig för att starta en ny firma och få tillbaka mina pengar. Jag fixade flera kontrakt på en gång. Elin blev genast avis och vill nu att vi ska dela på intäkterna från både hennes och min firma.
Tro fan det eftersom jag tjänar mycket mer.
Min firma är av mindre seriöst slag. Men jag kan skylla ifrån mig med att det inte är min ursprungsidé. Jag har snott den från en kille som jobbar med samma sak i Tyskland.
Firman heter Gosesemester. Den går ut på att man skickar sina gosedjur på semester en vecka. När veckan är slut kommer gosedjuret hem med ett brev och bilder som visar vad som hänt under vistelsen. Pengarna går officiellt till evenemang för de små djuren.

Varför trycker dom i små hårda saker i ostkakan så att det plötsligt knastrar till i käften när man äter?

Varför måste många som kör om när det regnar svänga in igen två meter framför så att det stänker hur mycket vatten som helst?

Varför måste man sätta in kortet i automaten flera gånger om man ska ta ut större summor pengar? Om det är lång kö bakom börjar dom sucka och tycka att det är en stor klant som står där framme.

En tant i en kiosk i Gävle lägger alltid på lite extra pengar när man köper frimärken där. Hon säger att dom inte tjänar nåt på frimärkena annars. Hon har dessutom ingen som helst humor när man skämtar om hennes frimärkspriser. Hon surnar bara till och lägger på ännu mera nästa gång.

Min granne som spyr ut från andra våningen när han har fest. Spy på toaletten istället din idiot.

Mina vänner har också små problem.

Många var irriterade idag för att dom bara fick köpa en flaska Mackmyrawhiskey på systemet. Vissa blev utan, men inte jag. Jag har en.

Linnea hade köpt en svindyr raket som barnen förväntansfulla stod och väntade på. Grannarna var också inbjudna. Dom tände den. Raketen flög iväg och svängde in bakom uthuset. Ingen såg någonting när den smällde. Snopet.

B vill få fast lön och fast avföring.

Ja många små problem finns det i världen. Men idag skiner i alla fall solen och det har slutat snöa. Skönt.

Tigern brukar vanligtvis slåss som en kärring, men igår passade han på att sparka mig i huvudet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen... Det är ofattbart att den rackarn får ränna omkring som han gör på matcherna. Dom borde sätta honom i bur.
Igår var det så illa att till och med en vän i publiken reagerade. Jens messade:
Är det du som får stryk av tigern? Vinka mot Luleås kortsida om jag ska läxa upp honom.
Jag vinkade.
Annars är det inte många som bryr sig när tigern slår mig. Vakterna tittar på och poliserna står och skrattar.
Trots sparken i huvudet blev det en bra dag i Gavlerinken. Bra jobbat Brynäs. Det finns bara en liten sak till att klaga på och det är att spelarna inte alltid jublar in i min kamera när dom gjort mål. Nåt ska jag väl ha för att jag håller på dom.

Katarina och Fredrik ska flytta hem från Stockholm och bli gävlebor igen. Mycket trevligt ska det bli, men vi har en uppgift att fixa innan flytten blir av. Vi har nämligen bestämt att Kattis dotter Lova ska bli bästis med Annika Lantz dotter.
Vi brukar hänga på samma fik som dom när jag är i Stockholm. Katarina vill såklart sin dotter Lova allt gott i världen. Hon har räknat ut att om Annikas dotter blir lika rolig som Annika själv så kommer Lova få ett kul liv.
Sist vi var på fiket samtidigt kunde vi inte bestämma vem av oss som skulle bära över Lova och sätta ner henne i samma vagn som Annikas dotter. Nu börjar det bli bråttom. Vi måste styra upp det där.

Lova måste dessutom firas, för hon har fått en alldeles egen tand.
Sist jag firade Lova var på hennes dop. Katarina hade frågat om jag kunde tänka mig sjunga en sång eller läsa en dikt i kyrkan. Jag svarade att jag kunde läsa en dikt om hon hittade någon fin. Hon hörde aldrig av sig om det, så jag antog att det inte skulle bli någonting.
Vi sjöng Tryggare kan ingen vara tillsammans. Prästen pratade lite och dopet genomfördes. Jättefint och gulligt. Lova var snäll hela tiden. Sedan kom det jag var lite rädd för. Prästen kallade på mig.
- Och nu är det dags för Pernilla att läsa en förbön. Pernilla läser först och vi andra svarar.
Jag slog händerna för mitt bröst och brast ut:
- Gud vad taskigt!
Sedan skyndade jag mig att grabba tag i förbönsbladet som låg på psalmboken och började läsa igenom det tyst för mig själv. Jag ville ju inte staka mig framme vid altaret.
Jag tänkte efter ett tag att det verkar konstigt om det tar tid, så jag fick avbryta repetitionen. Jag hann även tänka att det var ju snällt att jag fick ett förtryckt papper i alla fall, så att jag inte behöver ställa mig upp och improvisera en dikt.
Sedan tittade jag ut i gången och såg då till min lättnad att det fanns en till Pernilla i kyrkan. Det var två dop som genomfördes och den Pernillan tillhörde det andra barnet. Tack gode Gud.